Vi som nyligen blivit opererade för utomkveds och vill bolla lite tankar och följas åt till en ny grav.

Hej!

Farmgirl, förstår din känsla av saknad. Jag känner hela tiden att ngt tagits ifrån mig och att jag saknar ngt jag borde haft.

Opererades för utomkveds i december förra året. Första graviditeten och vi var så lyckliga. Började blöda 1 vecka efter plusset och blev tillsagd att vänta två veckor innan jag fick komma in. Kändes förjävligt. Var den värsta väntan i mitt liv. Sedan när jag väl fick komma dit så bemöttes jag av "lilla gumman, varför är du så ledsen?" "Det är ju så tidigt i graviditeten".

Helt sjukt. Jag är snart 30 och vill inget hellre än att bli med barn. Det visade inget på ul då så fick vänta ytterligare en vecka medans dom tog blodprover. Hcg steg vansinnigt och dom nämnde inget om operation under hela tiden jag var där utan på fjärde besöket blev jag akutinlagd för operation. Också som en chock.

Allt var så kaotiskt och jag tappade kontrollen.

Har knappt återhämtat mig psykiskt efter detta, mår inte bra.. Blev bra efter ett tag men nu har jag börjat få panikångest som jag inte förstår mig på och mår så dåligt över att ALLA i min omgivning är med barn, en kollega som blev samtidigt och spm jag träffar varje dag. Min bästa vän som också blev gravid samtidigt och en annan vän som jag inte pratat med på länge som jag valde att öppna mig för ang detta, berättade då att hon var gravid hon också. Två av min sambos kompisar är gravida och jag kan inte känna äkta lycka utan att jag också går sönder..!

Och toppen på detta är att vi inte plussat igen. Har väldigt kort menscykel på 23 dagar så det blir ju många försök men inte ett enda plus. Vi har provat ägglossningstester för att hålls koll men hjälper inte.

Snart knäcks jag..