Riskerar att bli flykting i mitt eget kvarter
Jag och min sambo har tre barn och står inför en separation. Äntligen... för det har varit en jobbig tid. Vi vill båda bo kvar i huset. Det klarar vi båda ekonomiskt, men det är på gränsen för mig, även om jag vet att det går. Om ingen ger sig förstår jag att man måste ta hjälp av en bodelningsman. Dennes ord blir då lag. Detta skrämmer mig ohyggligt. Att en vilt främmande människa kan tvinga mig bort från mitt hem. Jag skulle känna mig som en flykting i mitt eget kvarter.
Huset är så billigt i drift att en 4-rumslägenhet knappast kostar mindre per månad, snarare tvärt om. Därför får jag en enorm standardsänkning om jag tvingas lämna huset. Standard för mig är stor tomt med odlingsmöjligheter och skogen intill.
Hur skulle en bodelningsman resonera?
Det finns inget att gå på - eller?
Till min sambos fördel: Han har tveklöst bäst ekonomi. Men han kan också välja vilket boende som helst (nästan), och skulle inte drabbas lika hårt av en flytt, tänker jag. Han har under våra 8 år tillsammans velat flytta än hit, än dit. Jag trivs bra här och har alltid sagt nej. Han har en lägenhet i storstan, som han hyr ut i perioder. Lägenheten ligger närmare hans jobb än vårt hus. Han pendlar, medan jag jobbar i samma stad som vi bor.
Det är jag som är intresserad av trädgården och sköter allt utom gräsklippning. Jag har varit föräldraledig och jobbar nu deltid och har spenderat så mycket mer tid i huset och fäst mig vid det. Det är bara jag som sköter vår katt (utekatt - ingen man flyttar på).
Min sambo vill ha barnen på 50% och det är väl inte mer än rätt. Ändå är det skrattretande med tanke hur lite han servat barnen med allt de behövt. "gå till mamma" eller "det får mamma fixa" har varit ett standardsvar. Han har aldrig tid att lämna barnen på morgnarna och aldrig ork att gå upp på nätterna.
Min sambo tycker att vi ska sälja huset om vi inte han enas. Men så egoistisk är inte jag - för då fråntas ju även barnen sitt kära hus.
Är det någon som har erfarenhet av något liknande?