Svårt att glömma
Hej alla!
Jag skulle behöva er hjälp i mitt sorg arbete om jag nu kan kalla det så. Jag är en kille på 21 år som har haft en förhållande med en fantastiskt tjej i lite drygt 5 år.
Men för några månader sedan tog vårat förhållande slut. Jag har aldrig känt den här känslan jag har, att känna sig så hjälplös och ensam. Ångesten sköljer sig över mig. Det var inte såhär jag ville ha det. Jag vill var med den tjejen, jag vill ha henne vid min sida. Hon har varit min stötte pelare under alla dessa år som vi har haft tillsammans. Jag vill ha DEN tjejen... Hon gjorde mig glad och lycklig. Idag är jag fruktansvärt nere och vet inte vem jag är, jag hittar inget värde i mig själv. Jag känner mig fullständigt misslyckad.
Känner stor ilska och sorg över att det blev såhär, men jag tror att mycket berodde på mig. Jag är en väldigt osäker person, med dåligt självförtroende och en mycket låg självkänsla. Det ledde till att hon blev väldigt osäker på mig och kände att hennes förtroende för mig inte var alltför stort.
Därav att hon lämnade mig. Hon ville inte leva med osäkerheten, om jag skulle vara otrogen eller inte. Otrohet är något, som aldrig någonsin skulle ha skett.
För att tillägga så har jag pratat med andra tjejer, inte om sex eller liknande utan mest för att få bekräftelse. Jag ser nu hur sjukt det låter när jag skriver det, men jag ska inte hymla med det utan berätta som det är.
Men att just jag fick henne att känna så (omedvetet), tär på mitt psyke idag. Tankarna kring henne finns där varje dag. Hatet över mig själv att det blev såhär, att det var mitt fel?!
Jag går för tillfället regelbundet till psykolog och pratar om mina problem. Varför har jag inte gjort det tidigare då det hjälpt mig en hel del. Då kanske vårat förhållande hade kunnat gå att rädda...
Som en extra krydda på allt vet jag att hon träffar nya för sexuellt umgänge och det gör inte saken bättre för mig, även om hon gör som hon vill med sitt liv.
Jag vill bara ha henne i mitt liv. Så snälla Familjelivare, vad ska jag göra? Ska jag höra av mig till henne? Ska jag låta allt vara? Kom med tips och tricks om hur jag ska tänka för att underlätta allt detta elände.
Det är verkligen som man brukar säga, att man inte vet vad man har förräns det är borta. Känns som att livet inte är värt att leva utan henne även fast det finns fler fiskar i vattnet.
Vi både bor i en liten stad och kommer säkerligen träffa på varandra en hel del. Vet inte hur jag ska reagera, jag vill bara gråta. Det må låta löjligt, men det är så jag känner. Hela min vardag, med jobb, träning osv har blivit så extremt lidande av det här. Känner mig inte längre som mitt gamla jag...
/ Ledsen kille