Det är otroligt själviskt av dig att flytta 40 mil bort. Det kan va en nackdel för dig i en tvist. Men samtidigt så har det ju betydelse att du är barnets främsta anknytningsperson. Själv skulle jag aldrig flytta så långt bort, skulle aldrig kunna göra så mot mitt barn.
Du skriver att du kommer ha ensam vårdnad men vill att han ska va delaktig ändå. Det är inte upp till dig. Har du vårdnaden så är det din skyldighet att se till att dom får ett fungerande umgänge. Barnet har rätt till sin pappa. När barnet är så litet så behöver h*n träffa sin pappa flera gånger i veckan för att bygga upp en trygg och stark relation och anknytning. Hur ska nu lösa det om du bor 40 mil bort?
Ensam vårdnad blir det automatiskt, men då han ska skriva på vill jag ju ha gemensam vårdnad, allt för barnet.
Att jag flyttar 40 mil bort är för att jag har min familj där, här känner jag ingen, och det motiverar inte mig att stanna kvar. Dessutom skulle det underlätta då mina andra barns pappa bor där.
En vän sa att bor barnet hos mig i början kommer den med all säkerhet göra det sedan också, och varannan helg (eller vad vi nu beslutar oss för) hos pappan.
Visst mår barnet bäst att få vara med pappan lika mycket som mig, men det går inte för mig
Då jag har mina barns pappa 40 mil bort och min egna familj där, så motiverar det mig Inte att stanna här. Är det verkligen så konstigt? Mammans välmående är inte prio 1?
Men om man separerar under en graviditet, och mamman har alla hon känner och som kan hjälpa henne på annan ort. Är det då rimligt att hon ska stanna på den plats dit hon flyttat för pappans skull..utan något socialnät eller familj överhuvudtaget?
Det självklara valet om man bli ensam under en graviditet (och redan har 2 barn), är väl att man flyttar närmare sin familj och sina vänner. Anors står hon ensam med 3 barn, utan en garanti om att det kommande barnets pappa alls kommer ställa upp. Samtidigt som hon i värsta fall inte kan flytta hem igen (pga det nya barnets pappa kan motsätta sig det efter att barnet är fött) medan han kanske inte ställer upp alls.
Samtidigt så behöver man ju som vuxen någon form av umgänge med andra vuxna. Mammans umgänge verkar ju ha varit hennes sambo, eftersom hon nyligen flyttat till den här staden. Och när han nu då inte finns där på det viset, är det så konstigt att hon då väljer flytta hem? Tycker inte jag,
Och på samma sätt som hon flyttade för sambon en gång i tiden, så kan faktiskt pappan också flytta för kontakten med sitt barn. Varför skulle det vara så konstigt?