Deprimerad flickvän

Om du vill ha en flickvän-synvinkel så är det ungefär sådär här hemma också. Fast då är jag tjejen som är deppig. Vi behöver mycket bekräftelse och förmodligen hjälp i form av kurator. Vi behöver någon som bokar den där första tiden hos kuratorn och verkligen sparkar en i rumpan.

Skit i den tjejen, helt fel tjej för dig.

Hur tar din pojkvän det då? För min sambo säger att jag pressar henne om jag ber henne om mer närhet och kärlek hela tiden, att hon typ inte kan visa det just nu. Jag visar inte mer än vad som är normalt, det ska ju ändå vara att hon ska finnas om jag behöver stöd ibland! Jag har sagt åt henne att jag behöver lite kärlek o närhet ibland så jag kan känna mig älskad och så mer "krafter" att fortsätta kämpa! Annars hade jag dragit för länge sen!.. Det är de som inte går in i mitt huvud... Hade jag varit ledsen så hade jag velat ha mer närhet och mer kärlek men hon är helt tvärt emot... Jag vill lixom kämpa o ge allt innan jag ger upp! Funkar de då inte så är de inte rätt men då har man gjort sitt och mer kan man inte göra! Ville mest ha tips från liknande situationer att hitta styrkan att leva med en sån person! För just nu är de inget kul! De är inte som förr!

Oftast håller han om mig när jag gråter men ibland är jag totalt osynlig och han visslar och pratar som om inget hänt när mina tårar sprutar. Jag förstår att det är skit svårt! Men prata med henne en dag då hon är "normal",

Säg att du kommer boka tid för hjälp nu, och gör det! Jag fick hjälp av min kille först när jag var mitt i en panikattack och han körde bilen rätt till en kurator trots att jag sa emot. Idag tackar jag honom. Men jag är fortfarande ett problem.. Psykisk ohälsa suger fan.

Men min sambo har vi redan kört till Psyk och hon har sin medicin som hon tagit typ 6 veckor! Och hon har inbokade psykolog samtal att gå på! Men ingen skillnad har ändats fast att dem sa att midicien kunde ta upp mot 6 veckor för full effekt! Hon har fler bra dagar nu än innan, men känns fortfarande som att leva med en kompis typ! kärleken man får, skiljer inte så mycket från en kärlek man ger till en kompis. Känns som om inte behöver kärlek, och då undrar jag varför i helvete jag ska finnas här när hon inte kan visa de... För hon gråter heller aldrig för mig eller lägger huvudet på min axel när hon vill ha närhet o så! Hon har alltid så "hård" fasad! Är vi med vänner så är hon alltid hur glad som helst och skrattar och skojar, men inte när hon är med mig själva, det har jag tagit upp med henne varför hon gör så.. Då säger hon att de är en fasad mot alla andra o att hon kan våga vara sig själv när hon är med mig! Skit samma, ger de några veckor till, blir de ingen förbättring så får vi gå skilda vägar!

Hej, ser att tråden är lagom gammal men vill ge mitt perspektiv då jag har haft en depression och är nu någorlunda över på "andra" sidan.

Innan jag konstaterade att jag hade en depression förstod jag inte alls hur krävande jag var för min pojkvän. Men efter att vi pratat och han fått mig att kontakta sjukvården och få till en samtalskontakt så sakta börja jag förstå.

Men under tiden som jag gick hos min samtalskontakt så.var jag inte mottaglig för så mycket närhet o kärlek då jag kände mig kvävd och instängd.

Att vara deprimerad är ingenting som jag ville visa för andra utan försökte dölja så mycket jag kunde när jag träffade andra. Hon har därför sin tuffa attityd utåt för att hålla masken uppe.

Idag är jag som sagt på andra sidan med flertalet bra dagar men emellanåt får dippar och allt bara känns skit.

Mitt enda råd till dig är att lita på henne när hon säger att hon älskar dig men inte visar för du är troligen hennes största stöttepelare. För att hon ska kunna bli bra så behöver hon dig. Lär känna hennes mönster när hon har bra resp dåliga dagar och anklaga henne inte för något som hon själv inte kan rå för som att hon inte ger dig den dagliga kärleken.