IVF mars/april
Jag känner så igen mig i din beskrivning! Vi känner också att vi knappt har några att umgås med längre, vi är i en helt egen fas i livet när vi inte passar in någonstans. Vi passar inte bland småbarnsfamljerna och inte bland singelkompisarna och kroglivet.....tur att man är två indetta och har varandra! Men det är påfrestande att känna att åren bara rinner förbi och att man inte riktigt kan ta vara på dem. Jag tror inte att någon som inte har gått igenom detta ens kan föreställa dig vad det handlar om. Önskar jag hade en vän IRL att träffa och prata med, som hade liknande erfarenheter, men det känns skönt att iallafall kunna ventilera här med er andra som verkligen vet vad det handlar om.
Känner igen mig även i din berättelse. Vi har köpt hus och skjutit upp resor och annat i livet för att vi tänkt att vi ska bli fler. Min sambo blir också väldigt uppgiven emellanåt då han känner att vi inte har några vänner och att allt står på paus. Men så är situationen just nu. Alla vänner skaffar barn vilket gör att det är skitjobbigt att umgås med dem, och vårt liv ser inte alls ut som vi hade tänkt oss. Det är påfrestande även för vår parrelation.
Vad mysigt att ruva! Håller tummarna för guldägget och hoppas att det blir andra samtalsämnen än barn för dig ikväll. Eller att det åtminstone är uthärdligt. Kram!