Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Så är det väl. Tycker du att jag bara borde acceptera det?

Finns det inget jag kan göra för att det ska fungera bättre?

Vem ska ta ansvar? Dom umgås aldrig på tu man hand så hittills har han aldrig behövt det. Han får paus 3 dagar varannan vecka då sonen är hos sin pappa. Ibland mer. Vad mer kan jag Göra? Vill gärna ha tips.

Du tror inte det kan hämma?

Det tar ett tag att växa. Det kan ta flera år innan man trivs ihop, ngt BioBonus vittnar om här ovan. Om man då förbjuder personen att säga till i sitt eget hem... Jag skulle nog vilja kalla det en STOR bidragande orsak till att det inte blir spontana aktiviteter ihop.

Det tog ett tag för mig o min bonus att vara spontana med varandra också, trots att vi klickade direkt och trots att hon var så liten. Men det hjälpte när min sambo sa till mig att "detta inte kommer funka om du inte säger ifrån när hon gör ngt du inte tycker hon ska glra". Dvs han bjöd in mig att "uppfostra" henne. Annars vete fasen om vi umgåtts som vi gjort. Jag hade inte varit bekväm med att sticka iväg med ett barn - eller ens kolla film ihop, när jag vet att jag annars inte får vara delaktig..

Helt ärligt så tror jag ibte det kommer fungera att de hittar på saker om du har satt ett sådant krav.

Jag skrev ju att det var exakt det jag föreslagit (med filmerna) på sportlovet. Men sambon kände inte för det just den veckan. Jag får försöka igen

Du tycker du att det låter som det fungerar, Men en karl som surar och ignorerar? 

Det är väl inte så konstigt att man vill att det ska fungera mellan personer som bor under samma tak? 

Och en inställning som den där hade varit en direkt vattendelare för min del. För övrigt är det i mitt tycke en enfaldig attityd. Hur behöver du göra det? Vore du hemlös annars alltså?

När jag läser vittnesmålen här ovan om hur lite givande det är att umgås med bonusbarnen så infinner sig en undran om ni som känner så inte tycker att det är väldigt otillfredsställande att leva ihop med människor (ja, barn och tonåringar är också människor) som ni känner så för? Jag skulle aldrig ägna en så stor del av liv och tid under samma tak som människor jag inte hade roligt tillsammans med, och som jag inte kände eller ville känna. 

Fattar inte hur man kan nöja sig med en så ofullständig tillvaro. 

Av vad jag läser på Familjeliv så är det ju väldigt många som lever med bonusbarn varannan vecka och som känner som av flera beskrivs i den här tråden. I några fall verkar det till viss del vara någon sorts sur eftersmak efter att med liv och lust och av kärlek till mannen har kastat sig in i ett förhållande till barnen som visat sig saknat täckning när smekmånaden var över eftersom inga reella känslor för barnen fått tid på sig att i lugn och ro växa fram på ett genuint sätt. I många fall verkar det helt saknas sans och balans.

Jag har läst om kvinnor som påstår sig älska sina bonusbarn efter någon månad bara för att ytterligare månader senare i stället avsky dem. Nu senast såg läste jag någon tråd där en biomamma skrev om sitt ex som haft deras barn varannan helg men som nu när han flyttat samman med en ny skulle ha dem varannan vecka. Den nya kvinnan hade i sin tur fem barn... Jag skulle kunna sätta en arm på att det är dömt att gå åt helvete, till stort elände för barnen förstås. 

I den här trådstarten är fallet ett annat. Här rör det sig om en flegmatisk karl vars intresseområden inte sträcker sig längre än det egna barnet och de filmer han vill se när han vill se dem. Ointresserat och slött och inte till gagn för familjen där ts större son blir en outcast. Här handlar det ju inte om en man som tagit på sig eller blivit tvungen att ta på sig ett för stort ansvar. Tvärtom. Att inte ens kunna/vilja samtala med någon man faktiskt bor tillsammans med är ju ett monumentalt misslyckande som den vuxne förstås är ensam ansvarig för. 

Gött. Där sitter du och är lite allmänt artig om det verkar som om styvbarnet vill berätta något. Låter som om det är många som lever i något slags självpåtaget gisslandrama. 

Ja, det verkar vara otroligt många som har väldiga svårigheter att förutse, planera för, sätta sig in, ta reda på, försöka förstå eller något liknande alls. Livet verkar bara drabba dem på ett nedslående sätt som en oväntad projektil rakt i pannan.