Brukar bonusföräldar umgås med sina bonusbarn?

Ts

Om jag bara utgår ifrån några av dina meningar så upplever jag det som att du är den som sätter upp en skiljevägg emellan din son och sambo, Bara genom att inte låta honom tillrättavisa DIN son, då blir det automatiskt mitt barn dina ungar syndromet. När han valde att leva med dig så valde han automatiskt med dina barn, tar du kon så får du med kalven.

Och det måste få gå åt båda hållen. Min man och dotter pratar nästan aldrig med varandra, medans han lekar, aktiverar sig med min son. Nu är det en stor åldersskillnad på dom vilket gör att det kanske är lättare att få kontakt med en 5 åring än en 17 åring. 
Jag har tagit upp det här hemma och sagt till min man, du måste kunna tillrättavisa henne när hon gör fel, Men han vill inte av den enkla anledningen att han inte vill hamna i dålig relation till henne, sedan är det kultur bakomliggande också till att han är väldigt försiktig med att prata med henne och hon verkar inte ha något behov av att prata med honom, trist men jag har accepterat det.

Däremot så skulle jag aldrig säja till honom att han inte får säja ifrån i vårt hem, han lever ju här med oss så det ser jag som en självklarhet, Det krävs inte bara en enastående förälder för att uppfostra ett barn, det krävs ett helt samhälle.

Jag får hålla med både Brumma och Biomamma i deras inlägg, även om det tar emot, hahahaha

11 åringen gillar tv spel. Sambon inte minsta intresserad. Samma med vanliga spel. Så då får jag verkligen be honom bjuda till. Däremot gillar sambon att se på film eller tv serier. Det har jag föreslagit att dom ska göra tillsammans. Men sambon väntar på att det ska ske spontant...

För mig tog det nog minst 1,5 år innan jag och min bonus gjorde nåt bara vi två helt spontant. Däremot hade min make och jag jobbat "icke-spontant" för att få relationerna mellan oss föräldrar/bonsuföräldrar och barn att växa fram. Och där verkar inte TS riktigt vara med på tåget, hon vill att det bara ska funka. Men så är det ju inte alltid - alla klickar inte spontant med varandra.

Absolut. Men TS man kanske tycker att det är att "bjuda till" genom att vara trevlig och hövlig och se till att mat, tvätt, läxläsning och vardagen funkar även för 11-åringen.
Det känns helt enkelt som om TS och hennes man (och kanske även 11-åringen) har väldigt olika uppfattning om hur deras relation bör se ut. Och TS lägger det mesta av ansvaret där det inte hör hemma.

Och hon valde att leva med en man som inte hade barn sen tidigare. 

Ömsesidig respekt verkar det ju finnas i alla fall.

Nej.

Ansvaret ligger främst på föräldern som väljer att leva med en partner. Särskilt om det är förälderns önskan att de skall umgås och inte partners (eller barnets).

Väljer man som förälder att "mixa" sin familj på det här sättet ligger alltid det största ansvaret på föräldern.

Men familjens dynamik förändrades ju i samma stund som mamman valde att bli tillsammans med honom. Så då upphör ju den gamla familjen och en ny skapas. Att förhållandet funkar mellan mina barn och en ny sambo ligger mest på mig. Det är jag som måste vara lyhörd och stämma av på vilken nivå mitt barn och min man vill ha sin relation. Det är jag som måste vara bron dem emellan, de känner inte varandra annat än genom mig, så då får ju jag se till att de hittar gemensamma beröringspunkter. Att sen min man är villig att lära känna mitt barn om han blir tillsammans med mig tar jag för givet, och behandla det med hänsyn och respekt. Men jag tar inte för givet att han ska göra en massa saker med barnet, det är bara ett plus. Jag tar inte ens för givet att de ska ha en egen relation som inte går genom mig. Precis som du själv skrev - det kan man önska, men inte kräva.

Vill inte vänta mer. Men är ändå osäker på om jag ska tvinga dom. Jag har ju inte sagt till 11-åringen att jag föreslagit flera saker som sambon ska göra med honom men att sambon inte vill. Om jag letar upp en film och köper chips och säger att ikväll ska ni två sitta i soffan och "mysa" så tar jag lillen så kommer min son att märka att jag tvingar sambon att göra det. Blir det bra?

Lite lustigt eftersom jag menar precis samma som BioBonus. .

Men du kanske lyckades läsa ngt som inte stod?

Det har hon. Men det förändrar ju inte att vi sa samma sak. Huvudansvaret ligger på föräldern.

Hur det sägs skall väl knappast påverka att det var kärnpunkten i båda våra inlägg?

För du kan väl inte mena att när det gäller mig anser du det lägga på bonusföräldern och när det gäller biobonus ligger det främst på föräldern? För då vänder du kappan efter vinden lite väl mycket...

Så då tycker du att det ligger på föräldern i första hand?

Nu när biobonus sagt det på ett trevligare sätt?

Fast det är inte helt lätt att hänga med i vad du menar. 

Du skrev i inlägget om den "färdiga familjen" att
"HAN kommer in i en färdig familj, det ligger mer ansvar på honom att få en god relation till barnen som han valt att leva med via deras mamma."

Det kan inte jag heller tolka på något annat sätt än att du lägger ett större ansvar på mannen än på kvinnan i det här fallet. 

Är det sonen eller mannen som du jobbar på ska bli bättre?

Har du pratat med sonen om hur han uppfattar situationen?

Har du förklarat för sonen att det inte är hans fel att bonuspappan drar sig undan? Att det är bonuspappan som har problem med sig själv? Det är jätteviktigt att du inte lägger ansvaret för att relationen inte fungerar på din son. För han har bara gjort det som man kan förvänta sig av honom - att testa den nya vuxne i familjen. Och barn har en fantastisk förmåga att ta på sig skulden när relationen med den vuxna omgivningen inte fungerar. 

Kan du få din man att ta av sig offerkoftan och uppträda lite mer vuxet i ert gemensamma hem?