När tycker du att man är vuxen?

Juridiskt vid 18.

Personligheten fortsätter utvecklas tills man är 22-25, så rent kognitivt skulle jag vilja säga 25 generellt.

Men sen inser man att en del troligen aldrig mognar till ett vuxet tänkesätt, t.ex. de som köper tre fyrhjulingar på blancolån eller spelar Jack Vegas för 50 000 kr medan de inte har jobb.

Den gränsen är både individuell och oerhört flytande. Jag kände mig vuxen på riktigt ungefär vid 21, men jag var ju för den sakens skull inte en oansvarig barnrumpa när jag var sexton. Och den personliga mognaden hoppas jag fortsätter att öka livet ut.

När jag väl hittat mig själv och kunde höra planer som sträckte sig över ett år framåt i tiden och hade landat i mitt liv då var jag 26. Innan dess var jag definitivt inte vuxen, inte i huvudet iaf

Och jag gjorde å andra sidan planer för 10 år framåt när jag var 12-13 år (och genomförde dem), men hade inte den emotionella eller sexuella mognaden för att förstå min omvärld.

Det är ju egentligen exakt samma fråga som i den här tråden. www.familjeliv.se/forum/thread/76353701-i-vilken-alder-anser-du-att-du-hade-mognat-till-dig-vander-mig-endast-till-er-over-30

Så mitt svar blir detsamma.

Ah, hade inte sett att det fanns en tråd redan.

Jag är 23 år och känner mig inte ett dugg mer vuxen än jag gjorde när jag var 17. Undrar när känslan kommer infinna sig, eller smyga sig på mig...

Vuxen är enligt mig snarare en sinnesstämning, jag är 33, flyttade hemifrån som 15-åring och har klarat mig själv sen dess. Jag har vuxen under några år runt 25 då jag hakade på sånt där alla andra gör, köpte dyraste bostaden jag hade råd med, var tvungen att jobba halvt ihjäl mig, umgicks med likasinnade och skulle skaffa barn och allt sånt. Idag har jag insett att jag inte alls vill leva så och är lika barnslig som när jag var 17 igen. Skolade om mig och jobbar idag med djur, bor billigt i ett litet hus i skogen, reser och njuter. Ser vänner som kämpar järnet för att skaffa sig allt det där jag inte längre behöver, pengar, status m.m. Som lämnar småsjuka barn på dagis för att omkostnader måste täckas, som vantrivs på sina arbeten och som har tid att umgås enbart under semestern. De är i mina ögon vuxna, inte en känsla jag avundas dem.

När man klarar av att stå på egna ben och ta ansvar för sitt eget liv.

När man helt och fullt tar eget ansvar för sitt liv. Jag var 20 år. Men jag har mognat sedan dess, och tänker fortsätta med det livet ut.

Vet en tjej som fick barn när hon var 15. Det kändes på något vis naturligt och ingen blev jätteförvånad. Hon var liksom vuxen redan när hon var 12-13. Själv blev jag vuxen vid 25 ungefär, tror jag. Fast jag har inte uppnått allt man "ska" ännu och jag har passerat 30.

Helt omöjlig fråga faktiskt... vi människor är så ojämna och olika.