Ännu en syskontråd..

Åh jag känner som du! Jag har själv bara ett barn och kommer få syskon till honom med MINST 2,5 år så kmr alltså inte få pseudotvillingar. Är dock inte ens gravid. MEN det är 2,5 år mellan mig o min syster och vi lekte bra som barn o det är ingen större skillnad på oss idag. Jag tkr det är bra att man har minst 2 år mellan syskon för att få tid till varje barn och kunna fokusera på det till 100%, samt att barnet får vara "liten" länge.

Det är 26 månader mellan mina barn o de leker hur bra som helst. De är 2 o drygt 4 år. Hade inte velat ha de tätare. Planen var egentligen 2,5 år som jag tycker verkar vara idealiskt.

Hej! jag såg din tråd och kände verkligen igen mig, att vilja ställa frågan t dem som har erfarenhet. 

Ja skumt att man kan snöa in så här på någonting. Jag ska egentligen vara tacksam att jag ens kunde få barn (fick via insemination på klinik). 

De är storasyster och lillebror så jag är orolig att de ska vara långt ifrån varandra både i faktisk ålder men även mentalt. Typ inte ha något intresse av varandra för att de är i helt olika världar osv. Har verkligen snöat in... O tänker att de inte kommer ha glädje av varandra alls osv. 

Hej, jag tycker att 26 månader verkar idealiskt:) Bara några månader ifrån 2,5 jag vet, men på något vis så känns det som om de månaderna spelar roll... Men förhoppningsvis inte!:)

Jag kmr antagligen känna som du när jag får mitt andra barn. Ännu vet jag ju inte ens när det kmr ske. Du har iaf redan två :) men jag tror man ska tänka positivt att man hinner faktiskt ta vara på varje barn när det skiljer ett par år. Det är ju trots allt det största i världen att få barn så vrf stressa fram alla på en gång och inte liksom istället låta de gå en tid så man kan njuta av varenda sekund. Men om man ska tänka på barnens skull så tror jag absolut inte de spelar så stor roll, alltså bara att ens få syskon är ju så värdefullt, du vet ju ändå inte va dina barn gör i tonåren/vuxen ålder. Tex jag har fyra syskon, det skiljer typ 2 år på oss alla förutom jag o min ena lillebror som är just psuedotvilligar (skiljer 15 mån) men nu är jag 23 år och min syster (2,5 år äldre) bor utomlands och jag har faktiskt mest kontakt med mina bröder som är 4 och 6 år yngre än mig. Vi umgås inte som vänner men som syskon, vi kan ändå liksom prata. Och som små lekte vi allihop. Jag vet dock hur lätt det är att haka upp sig på detta med ålder o syskon för jag är själv där nu men jag tror man ska se de att det är värdefullt att ens ha syskon.

Jag har 3 år 9 mån mellan mina söner, inte så tätt alltså. Men de leker jättebra tillsammans och umgås hela tiden. De har samma intressen och tycker om samma saker. Just nu sitter de och spelar Minecraft på samma bana och samarbetar =) Jag tror inte det är åldern som styr relationen utan mer barnens personlighet och intressen. Min man har en bror som är exakt 2 år yngre men de har aldrig lekt som våra pojkar gör utan mest gillat olika saker. Min äldsta son är inte så tidiga av sig i utveckling utan snarare lite "sen" och den yngsta är mycket  tidig med allt. Så jag upplever på det viset också att åldersskillnaden känns mindre än den är. Fundera inte så mycket TS utan det blir som det blir. När barnen är vuxna spelar det heller ingen roll om det är två eller tio år emellan dem. Jag umgås själv gärna med min syster som är 18 år äldre.

Jag tycker ofta man hör att pseudotvillingar bara bråkar och konkurrerar och att det kan skapa en känsla av mindervärde hos den äldre som alltför snabbt förlorar sin ensamrätt till föräldrarna. Jag har helt avsiktligt valt 3,25 år mellan mina barn. Nr 2 är inte född ännu, men min stora flicka år otroligt engagerad och förväntansfull på ett sätt som en 1,5-åring omöjligt kan vara. Jag skulle tro att varje ålderskillnad har för- och nackdelar, men att det är tufft som tusan att ha mindre än 2,5 år emellan.

Det är ju faktiskt kul att barn nr 1 kan vara delaktig i graviditeten om man kan säga så, alltså att barnet faktiskt får känna sig förväntansfull och dessutom hinner förbereda sig på en till familjemedlem. Kanske inte blir någon svartsjuka då.

Det är 2år och 4 månader mellan mina barn. Storasyster och Lillebror. När de va små lekte de jättebra, fram tills de var 9 och 7 år ungefär. Då började åldersskillnaden märkas tydligt. Nu är de 9 och 11år och kommer inte alls överens, kan spela tv-spel ihop ibland en kort stund, men det slutar oftast i bråk. De är väldigt olika som personer, tror det spelar in mer än att det skiljer i ålder. Men när de var små lekte de som sagt jättebra ihop.

Mina är 18 och 20 månader emellan. Men har 3 barn, så hoppet mellan 1an och 3an är ju lite större. Men dom funkar i princip lika bra ihop som 1an och 2an, och 2an och 3an. Så hade inte alls oroat mig för det.

Det kan ju vara så att i vissa åldrar är barnen närmare, men i andra åldrar kan det bli mer bråk och tävlande emellan dom. Så tror att allt har sina för och nackdelar. Den största anledningen till en dålig syskonrelation är föräldrarna. Inte åldersskillnaden. 

Jag har en 5-åring, en 2,5-åring och en 4 månaders. Mina två äldsta barn delar rum och leker väldigt mycket ihop, men har också mycket konflikter. Den yngsta flyttade in ca en månad innan lillebror kom.

Lugnast är när vi bara har 2,5-åringen kvar hemma och storasystern är hos sin pappa. Storasyster har ibland väldigt svårt att sysselsätta sig själv när lillasyster sover middag eller den äldsta vaknar först på morgonen och har tråkigt så hon väcker den yngsta istället ... Så i vårt fall har systrarna mycket glädje av varandra.

Jag tyckte det var skönt att 2,5-åringen var relativt självständig när det kom ett syskon. De har då kunnat gå i trappor själva, klättra i och ur vagnen, kan äta själva, självständiga vid lek o s v. Hade äldsta varit yngre hade det blivit mer bära, sedan får man ju visserligen stå ut med den härliga trotsåldern parallellt med en nyföding, lite sömn och sämre tålamod förstås.

Tror mer det handlar om personkemin och så går det i perioder. 2,5år är ju inte långt emellan.

Vi har 18mån mellan de två första (De är nu 6,5 och 5år). Finns både för och nackdelar. Nackdelarna är ju att jag kände att äldsta som var väldigt mammig fick bli stor lite väl fort och det var rätt tufft i början. Nu leker de väldigt bra men just nu är äldsta inne i en fas då han lär sig mycket och han har liksom vuxit ifrån sina syskon.

Nästan så att mellantjejen leker bättre med yngsta killen trots att det är 2år och 4mån mellan dem. Nu är de 5år och 2,5 och de leker mer samma typ av lekar. De båda älskar böcker, att pyssla och mamma, pappa, barn lekar, laga mat, pussla osv. Så de två är nog mer lika men även yngsta och äldsta kan i perioder leka bra så alla tre har nytta av varandra.

Tack för era svar!! Betyder massor att få höra kloka tankar och erfarenheter. Jag börjar förstå att det är personligheten som spelar roll mer än ålder. Och att få två barn, ja då riskerar an ju att de inte matchar o passar ihop och inte umgås. Att få fler än 2 ger ju barnen fler alternativ.. 

Sen är jag också lite knäckt att vi fick en kille o en tjej (underbart såklart men i detta sammanhang en mental spärr) för att jag tror att samkönade syskon har bättre relation. Kan associera till varandras världar på ett närmare sätt. 

Har du några tankar kring just föräldraskapet? Hur kan jag o min man göra för att gynna barnens relation sinsemellan? 

Aha ok. Gör ni föräldrar någonting för att syskonen ska ha en bra relation? Tex att försöka ha något gemensamt intresse eller ngt?

Så kände jag också, att det är roligare att stora kan vara med i graviditeten. Att förstå och längta. Verkar så mysigt! Vår tjej var nog på gränsen, men mot slutet så var hon nog med på noterna. 

Fast jag tror det är toppen att ha barn av olika kön just för att de får se skillnader. Hos oss är det bara en fördel.

Då har vi

pojk 6,5år

tjej 5år

pojk 2,5år (fyller 3år i april)

1a pojken har varit väldigt intresserad av bilar, sen pussel och lego och har ett stort behov av intellektuell utmaning.

Tjejen är väldigt tjejig och älskar allt med prinsessor, att pyssla mm. Hon är bra på rolllekar vilket hon har "lärt" äldsta att leka.

Yngsta är mer fysisk och gillar slå kullerbyttor mm men hänger med rolllekar och är pyssel.

Tycker det är perfekt att de får lära sig samarbeta och kompromissa och de blir liksom tvungna att testa nya lekar som de kanske inte hade valt om det bara varit killar el tjejer... de får fördelen att ta del av varandras olikheter.

Tror inte det är så svårt egentligen. Rättvis behandling, och när det händer en massa bus och andra upptåg där dom alla är inblandade tror jag det är viktigt att säga åt dom tillsammans, och inte bara skälla på den äldre, att den borde veta bättre osv. Inte låta den äldre få vara så stor hela tiden. Även småsyskon hittar på skit. :) Och samma sak fast tvärtom, att inte endast låta storasyskonet få alla fördelar just för att den är äldre. När dom är i yngre ålder så tror jag absolut att det kan vara bra "ja, men du är äldre, du får göra detta/vara uppe lite längre".

Såg att du funderade på olika kön. Mina 2 första är tjejer, och 3an är kille. Det enda som skiljer dom åt är att tjejerna lånar varandras klänningar i princip. Det är ingen skillnad i hur dom är emot varandra, kommer överens osv. Bråken mellan tjejerna är också betydligt mycket mer dramatiska än bråken där lillebror är inblandad.