Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Jag valde inte en man som hade barn. Jag valde en man och hans barn. Hade jag inte velat ha att göra med hans barn så hade jag valt bort honom, hur mycket jag än hade älskat honom.

Det är ju en väldigt skillnad på att bli tillsammans med någon när man har i princip vuxna barn, då är det ju inget konstigt att dela livet med någon som har barn. Men det jag menar är att bli tillsammans med någon som har små barn, i förskole- eller skolåldern.

Du tror inte det finns biomammor som inte är själviska?

Du har en bra poäng att med en jobbig biomamma kan situationen bli outhärdlig, men varför inte ta reda på om så är fallet först?

Vet din man om hur mycket du föraktar hans barn?

För att svara på ts, jag skulle nog inte medvetet gå in för att hitta en kvinna med barn, men om jag träffar den perfekta kvinnan och hon har barn skulle jag försöka ge det en ärlig chans. 

I de fallen där det går fel tror jag det handlar om att bonusföräldern gör en för stor deal av det hela. Allting barnen gör är jobbigt. Exet är jobbigt. "Om bara barnen och exet kunde dra skulle vi bli en kärnfamilj" osv. Tror att många inte anstränger sig tillräckligt för att bli vän med bonusbarnen, utan istället lägger för mycket fokus på att tycka de är jobbiga. 

Även hennes dotter undviker Dig om jag förstått saken rätt?

Självrannsakan vore ett tips till dig?!

Jobbigt att höra sanningen?

Jag undrar verkligen hur man tänker när man som heltids boendeförälder väljer att inte lära barnen hjälpa till och att lösa konflikter osv. I många fall även uppmuntra dåligt beteende bara för att förstöra hos den andra föräldern.

Det måste ju innebära att mamman får göra allt själv, och att stämningen även hemma hos dem blir otrevlig. Man underlättar ju faktiskt för sitt barn om man ger det en ordentlig uppfostran. Det är en enorm skillnad att ha suttit hemma och varit centrum av universum, och sen ta steget ut i vuxenlivet och enbart va en droppe i havet.

Pga vad? Att jag inte visste hur det skulle vara och nog inte skulle ge mig in i det igen nu när jag vet vad det innebär? Det är inte samma sak som att jag hatar mitt liv nu, så förstår inte varför du säger så.

Önskar dig all lycka i livet.

Jag känner med dig, det låter för jävligt.

Samtidigt, jag skulle säga att om det räcker att inte välkomna henne till sitt hem för att slippa henne så har du haft tur.

Det finns de biomorsor som går in aktivt för att göra ens liv till ett helvete vettu.

Det är precis min erfarenhet också. Det är så helylle utåt, men när man pratar närmre så visar det sig att de känner ungefär samma som jag gör. Att det varit lättare och bättre om inte de tidigare barnen funnits.

Jag hade fn spruckit om jag skulle springa runt och låtsas, och lägga en massa jobb och energi på personer som betyder nada för mig.

Jag tror det finns massa bonusföräldrar som har genuint varma känslor för sinabonusbarn. Men ärligt talat tror jag ni som hävdar att ni aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som inte tycker om era barn är väldigt naiva. Ni har troligtvis varit det, kanske är, utan attt veta om det. Det är så lätt att fejka omtanke och värme och det är faktiskt vad ALLA styvföräldrar jag genom åren lärt känna har gjort. Dom har ofta jättebra relationer till både partner och dennes barn, men "bakom ryggen" och i sällskap med andra i samma situation kommer en helt annan bild än den fram, och det är den att det inte finns någon situation där partnerns barn faktiskt gör deras liv BÄTTRE. Dom tycker inte illa om barnet, men några äkta varma känslor finns inte.

Jag tror knappast min sambo inte tycker om min dotter

Han har frivilligt tagit initiativ till att dom två ska typ åka o h bowla eller fika för att lära känna varandra.

Låter hemskt att det på allvar finns dom som fejkar att gilla sina bonusbarn för att sen snacka skit och gnälla inför andra..

Usch..

Hade jag fått reda på en sån sak hade det varit ut med en gång...

Hur känner ni styvmammor?Att ni måste hjälpa till med styvbarnet/eller ni gör det frivilligt.Och om ni tröttnat en dag och säger ifrån till mannen,är ni rädda att han blir sur då.

Varför måste man leva ett liv man inte vill bara för att det finns nått i ens liv som, om man får drömma, kunde varit bättre? Så har ju alla det, ingen säger åt dom att omskapa sina liv för det. En mamma som inte hinner utöva sin hobby i den utsträckning hon skulle vilja pga att barnen tar massa tid, ska hon också lämna bara för det, trots att det bara är en liten aspekt av ett större sammanhang som faktiskt gör henne lycklig? Hon fär väl drömma om tid för hobbyn utan att nån talar om för henne att hon kastar bort sitt liv. Man får ju väga för mot nackdelar i allt i livet. Men här på FL verkar det bara finnas två alternativ: antingen älskar man sina bonusbarn, då kan man ha ett bra liv även om det finns massor runt barnet som är jobbigt. Eller så älskar man dom inte och trots att det inte är jobbigt med barnet är man olycklig och lever i en lögn.

Mycket konstigt resonemang.

Varför måste man leva ett liv man inte vill bara för att det finns nått i ens liv som, om man får drömma, kunde varit bättre? Så har ju alla det, ingen säger åt dom att omskapa sina liv för det. En mamma som inte hinner utöva sin hobby i den utsträckning hon skulle vilja pga att barnen tar massa tid, ska hon också lämna bara för det, trots att det bara är en liten aspekt av ett större sammanhang som faktiskt gör henne lycklig? Hon fär väl drömma om tid för hobbyn utan att nån talar om för henne att hon kastar bort sitt liv. Man får ju väga för mot nackdelar i allt i livet. Men här på FL verkar det bara finnas två alternativ: antingen älskar man sina bonusbarn, då kan man ha ett bra liv även om det finns massor runt barnet som är jobbigt. Eller så älskar man dom inte och trots att det inte är jobbigt med barnet är man olycklig och lever i en lögn.

Mycket konstigt resonemang.

Ja då uppfattade du fel. Jag kunde säkert varit tydligare. Tycker bara det är konstigt att inte tycker om är det samma som ogillar här.

Jag drog kanske förhastade slutsatser när jag refererar till att lämna, men du säger ju själv att du inte skulle klara av att leva med någon du inte tycker om. Känslor låter sig sällan tvingas fram. Så om det var dig det gällde, hur skulle du göra?

Då tycker jag att jag tolkade dig ganska rätt när jag drog slutsatsen att du menade lämna relationen. Speciellt som du avslutar med att du trots allt utgår ifrån dina egna tankar och känslor och det är vad du själv säger att du skulle göra.:0) Sen säger du att du tycker alla har rätt att välja sin roll i den nya familjen, samtidigt som du onekligen ifrågasätter de som väljer något annat. Det har man förstås rätt att göra, men när du gör det med ett "stackars dom" visar du ju samtidigt att du ändå tycker det finna ett mer rätt sätt att göra det på. Jag tycker det är lite provocerande. Det finns lixom ingen anledning att utge dig för att vara objektiv om man ändå ger uttryck för subjektivitet.:0)

Nu rör sig ju inte vår diskussion om människor som lever med barn de avskyr eller hatar. Jag tror personligen att det oftast rör sig om ett slentrianmässigt användande av uttrycken när människor påstår sig hata. Men om det inte gör det, och man verkligen på fullaste allvar hatar barnet, då håller jag med dig om att det måste vara en skadlig miljö, för alla inblandade och självklar drabbas då barnet troligtvis värst på grund av sin beroendeställning.:0(