Hatar min bonus

Bra text (ursäkta de kommer x 3, pga datorn). Inte läst alla inlägg här men reagerade STARKT på just detta hur fort ni går framåt. Levt nyfamiljsliv över 15 år, ena mannens barn var just 7år då vi träffades o det är en JOBBIG ålder att börja bli bonusmamma. Tar ÅR innan det lugnar sig - OM ni gör det på rätt sätt sas. På nio månader har dottern här alltså fått acceptera att hennes pappa har en ny (kanske deras separation då var färsk vilket även det var ett trauma för henne som hon kanske inte bearbetat klart). Att du sedan även hunnit flytta in är STORT. En nyfamilj fungerar inte om man inte går framåt i barnens takt o ger dom TID o åter TID att acceptera situationen. DET kan jag lova dig, det nya raserar inom ngr år om grunden blir dålig. Vilket den blir om man skyndar för snabbt. Innan vi började umgås med barnen i släptåg (vi hade totalt fem barn) tog det nästan ett år, innan dess sågs vi bara då vi inte hade barnen. Innan vi kunde flytta ihop (pga alla barn skulle känna sig ok i saken) hade det gått ytterligare ett år o innan vår gemensamma dotter föddes hade det tagit FEM ÅR. Jepp. Tro det eller ej, men jag hade läst på massor, om allt, innan. Så länge tog det innan alla hade hittat sin plats i vår nya familj. Men sedan blev det BRA. Minstingen blev allas ögonsten o är det ännu fast hon är 12 år idag, Backa, skynda långsamt om ni verkligen vill få det där att lyckas. Idag har alltför många alltför bråttom tyvärr o så splittras nyfamiljen inom ngr år. Gå framåt på barnens villkor, för dem är det stort trauma att föräldrarna separerar, att nån ny kommer in i bilden o den nya flyttar in. Tror inte många vuxna inser det. Dom tänker för mycket på sig själva. Tänk efter nu, och som sagt - backa vb.

Och det hjälper situationen hur? Var det verkligen det viktigaste att reda ut här?

Säg nu att det verkligen är så att ts hatar barnet - Hur hjälper man henne bäst då att ta sig ur det? Genom gång på gång påpeka det och berätta för henne hur fel det är att känna så, eller att komma med konstruktiva och praktiska råd som är till nytta för alla inblandade?

Ovsett ts känslor så är ju situationen densamma. För det började ju inte med att ts tog avstånd pga sina negativa känslor.

Jag tror att det är som så att pappan har väldigt höga förväntningar på henne när det gäller att göra saker för dottern.

När jag läser inläggen som hon har skrivit här i tråden framgår det för mig i varje fall tydligt att det är pappan som är problemet.

Jag håller med dig att det vore intressant om hon kommer tillbaka och skriver i tråden.