Terapi eller inte?
Vi (jag och sambo) förlorade vår perfekta son i vecka 40+3 i oktober och nu har vi börjat prata om terapi.Min sambo anser att det är en självklarhet att gå i terapi medan jag inte alls känner att jag har det behovet. Jag har gått i terapi i många år av andra anledningar och jag vet faktiskt inte vad terapisamtal om vårt döda barn ska ge mig.
Jag pratar med många om honom och jag känner att jag inte vill peta i öppna sår. Jag tror att tid kommer läka ut såren på sikt och jag inser att vid en (förhoppningsvis) kommande graviditet kommer de här såren rivas upp, men det kommer de göra i alla fall. Jag kommer vara orolig och stressad under en graviditet ändå.
Ni som gått i terapi och innan känt att det inte skulle ge något, har ni något annat att säga om det såhär i efterhand?
Mitt intellekt säger att det är vettigt med terapi men jag känner uppriktigt att jag inte behöver gå och prata med någon.