Symetrical skrev 2016-04-09 07:37:47 följande:
Älskade vän. Jag vet precis vad du går igenom. Hände mig i september. Skulle varit i v 8+1 vid mitt inbokade vul, men kände också på mig att något inte stod rätt till. Inte minst då jag gjort ett vul bara en dryg vecka innan (pga misstanke om svamp) och den bm uppmätte ett embryo i storlek med v 6+1 (trots att jag visste att jag var i minst v 6+5) och utan hjärtslag.
Började blöda ytterst lite på tisdagen (dagen innan mitt vul) och det var som att någon ville säga till mig att jag skulle förbereda mig på att detta inte skulle bli en solskenshistoria dagen därpå.
Mycket riktigt konstaterade min superduktiga gyn, på ett så sympatiskt sätt man nu kan göra det, att det fortfarande inte fanns något hjärta och att embryot var ca 8-9 mm stort, dvs i storlek med v 7 +1-2. Han sa att det var bra att min kropp verkat börja fatta galoppen av sig själv och därför påbörjat utstötningsprocessen på egen hand. Han gav mig cytotec och jag åkte hem och väntade på syndafloden som satte igång ett par timmar senare. Fy fan, säger jag bara. Satt på dass och krystade och vaggade fram och tillbaka i nästan fyra timmar (ville hinna få ut allt innan sonen kom hem, knäpp som man är!) medan sambon stöttade så gott han kunde med hjälp av sms utifrån vardagsrummet (ville ABSOLUT inte ha honom där inne). Dock gjorde nog min determination susen, för efter det blödde jag bara lätt i ytterligare nåt dygn, innan det sen övergick i spottings i några dagar till. Var rädd att inte allt kommit ut, då jag tyckte att jag borde blött längre (blödde nämligen av och till i över två veckor när jag fick tidigt MF några månader tidigare). Var dock på återbesök en vecka senare och då konstaterade gynekologen att jag gjort ett sju helsikes jobb där inne på toaletten och att allt var ute. Sån lättnad!
Jag sörjde fruktansvärt hårt, men under en relativt kort tid. Efter bara en dryg vecka kände jag mig som mig själv igen. Det är nog dock väldigt individuellt.
Tveka inte att skriva PM om du behöver få prata av dig mer, eller har andra frågor. <3
Beklagar verkligen att du behövt gå igenom nått så hemskt.
Tror att de värsta för mig var att veta att hjärtat faktiskt börjat slå och att första kvinnan på vul var så säker att allt var bra. Ångrar att jag inte tjata om uppföljning men var så lättad där och då. Största risken över. Den här läkaren var bara så tyst. På nått vis såg han redan innan vul att nått var fel, kunde läsa hans kroppsspråk och hur han pratade till andra läkaren. Bad henne titta och båda svarar ok. Bara så. Försöker hålla sina pokerface. Men han sa inget till mig. Inte ens under vul. Jag vred mig för att få se. Jag gissade och läste av skärmen och honom.
Sambon sov inget första natten, var så orolig för mig. Jag känner att sorgen är på väg över till en depression och måste tvinga mig själv att gå ut och möta världen som ogravid igen. Men kroppen är är så tung. Jag får inte träna än som jag vill, vill bli av med magen även fast jag inbillar mig att den redan blivit platt (lika stor men platt så jag bra ser fet ut och inte bebismage) vill köpa nya kläder. Vill ändra mitt utseende.
Läkarna sa åt mig att vänta till början av nästa vecka vilket gör den hör helgen ännu jobbigare.
Kände ni en orealistisk skuld? Att ni vet logiskt att ni inte
