Oplanerat barn i skakig utomlandsrelation

Hej,

Jag skulle behöva lite råd i hur man aggerar när man ska bli pappa och relationen inte är så bra.

För ca 3 veckor sedan fick jag reda på att min filckvän var gravid i 6e veckan. Vi har bråkat en hel del under vår relation som är 1 år lång och jag kände att vi inte var rätt för varandra när jag fick veta att hon var gravid. Vi lever båda i Australien och jag har varken visum eller jobb än.

Min åsikt var att vi borde vänta med att skaffa barn tills vi känner varandra bättre ,jag fått mitt visum och arbete. Hon vill inte göra abort för att hon är 36år och är rädd att hon inte kan få barn senare. I slutändan accepterade jag hennes beslut för jag kände att hon måste ha sista ordet även om jag inte har samma åsikt.

Nu känner jag mig ensam och arg över min oplanerade situation. Jag kan inte se det possitiva med att bli pappa än, samt att jag känner att det är så mycket jag hade viljat göra och att det nu är ett berg av problem att lösa för att trivas här och för att kunna vara en bra pappa.

Jag har försökt att prata med henne om hur jag känner mig men hon tar allt jag säger personligt. Hur pratar jag med henne? Har ni några tips? Borde jag prata med vänner eller familj istället?

Är det bästa att fösöka hitta tillbaka till relationen som den var från början? Är osäker på om det går. Jag känner att jag har en sådan distans till henne eftersom hon tog beslutet att behålla barnet. Eller borde vi gå skiljada vägar?

Som ni förstår så är jag totalt konfunderad över vad jag borde göra och är tacksam för alla tips jag kan få.

Mvh
LostInOz

LostInOz

Äldre 22 Jan 05:06

#3

Sandra8978 skrev 2016-01-21 21:58:15 följande:

Det viktigaste beslutet är om du vill bli detta barns pappa eller inte.
Därefter om du vill vara detta barns pappa, i så fall, vill du vara det tillsammans med barnets mamma.

Tow2Mater skrev 2016-01-22 03:30:04 följande:

Med barn inblandat anser jag att det har man en skyldighet att försöka göra.

Tack för era svar!

Barnet har ju inte gjort något fel och jag tror att jag kommer att tycka om det när det väl kommer. Har ni barn? och vad kan jag försöka se fram emot?

Mamman vet jag inte om jag kan leva med som det är nu men som Tow2Mater skriver så vore det nog korkat av mig att inte försöka iaf. Om det nu inte går att leva ihop så får vi väl gå åt två håll.

Funderar på att promenera lite och titta vad andra göra med sina ungar här. Det kanske kan vara en bra ide för att se det mer possitivt.

LostInOz

Äldre 23 Jan 00:33

#5

Sandra8978 skrev 2016-01-22 16:31:28 följande:

Jag skulle funderat på så inte mamman väljer att behålla barnet utifrån en missuppfattning om att ni tre kommer leva som en familj. Om du inte bedömmer det troligt.

Jag har ett bonusbarn, vars struliga pappa går in och ut ur barnets liv.
Det jobbigaste för min bonus är just detta att pappan inte kan bestämma sig.

Ett år är han borta, ett år vill han ha henne varannan vecka. Sen ångrar han sig och flyttar iväg igen.

Jag önskar den jäveln kunde ta och bestämma sig så min bonus kunde veta vad hon hade att förhålla sig till.

I ditt fall kommer det dröjja innan ditt barn är medveten nog att egentligen märka av om du kommer och går. Så du bör ju ha tid på dig att känna efter och fundera på hur du vill ha det.

Mamman vill behålla barnet oavsett om jag är med i familjen eller inte men vill att jag ska vara med henne.

Jag har inte pratat med henne om hon vill behålla barnet om jag inte vill vara hennes partner men vill vara en del av barnets liv. Jag ska fundera lite mer på hur det skulle kännas och fungera, att vara solopappa, med utgång från barnet först såklart.

Hur är det att hitta en ny partner om man har barn?

Tycker det är synd att pappan till din bonus inte bestämmer sig. Jag håller ju på och velar fram och tillbaka men vi är i v10 och det finns valmöjligheter. Hur motiverar han att vara borta om han valt att vara en del av barnets liv?

LostInOz

Äldre 13 May 06:57

#7

Hej alla som läst tråden tidigare,

Jag tänkte berätta hur det gick för mig så att någon annan kanske kan ta hjälp av den här tråden någon gång.

Vi gjorde valet att fortsätta relationen och jag blev pappa med allt vad det innebär.
- En otrolig känsla!

Till en början gick det ok att leva ihop men relationen blev sämre och sämre för att till slut totalhaverera. Det hade den nog gjort hur jag/hon än betett oss tror jag, även om det stundtals blev bättre efter att vi gått till en familje/relations-rådgivare. Men, till slut var det nog ändå så att vi helt enkelt hade så olika åsikter om livsfrågor. Det gick inte att ha en enkel diskussion utan bråk och jag gjorde valet att separera. Jag ville ju inte att min dotter skulle växa upp med bråk vaje dag.

När vi separerat försökte vi också att dela bostad för att bättre kunna ta hand om vår dotter som nu är 8 månader. Nu har även det gått över gränsen pga bråk, hot och div försök att tving mig att fortsätta min relation med mitt X. Hot med är allt från att ta min dotter ifrån mig till div utpressingsförsök i olika varianter (pengar, hot om att förstöra relationer med vänner, domstol etc). Även fysika saker! Ja, jag fick tex en kopp kaffe kastad över mig för inte allt för länge sedan... inte vidare kul och man får en chock för den som inte varit med om det. Allt för att jag inte höll med i en diskussion.

Det var verkligen värt ett försök, men när man vet att det inte kommer att fungera så det skulle jag råda alla som hamnat i en liknande situation till att gå åt två håll. Både jag eller mitt X har varit så mycket bättre föräldrar till vår dotter efter separationen. När jag har min tid med min dotter så blir det extra speciellt och jag tar verkligen vara den. Vi har superskoj tillsammans!

Mitt X och jag ska nu leva våra egna liv och det hoppas jag blir vändning på detta kaos mellan oss, även om det inte kommer att bli lätt. Vi ska försöka lösa hur vi gör tillsammans med en familjerådgivare. Redan nu, innan jag flyttat ut, så känns det faktiskt bättre.

Jag har fått mycket hjälp av nära och kära att ta mig igenom det här så här långt. Så vad ni än gör, låt inte ditt X begränsa ditt nätverk! Mitt X försöker alltid ge mig skuldkänslor när jag gör något kul som är bra för mig. Under en lång tid slutade jag göra saker för mig själv och prata med andra pga det. Det var professionell hjälp som fick mig på bättre tankar och jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att be om hjälp! Kan varmt rekomenderas!

Vad har ni för erfarenhet om att ta hand om barn när man separerat? Min dotter är ju väldigt ung och behöver sin mamma. Hur gör man?

Oplanerat barn i skakig utomlandsrelation

INNEHÅLL