Hur orkar man?

Jag har varit inne i den där snurren och jag höll på att bli fullständigt nedmald. Hade jag inte varit så jäkla envis och gått på kraft som jag egentligen inte hade, så hade jag inte haft min son idag. Inte nog med sorgen, förtvivlan över att inte få barn "lika lätt som alla andra", så tvingades jag kämpa mot idioti och en brist på kommunikation som var fullständigt häpnadsväckande. Ingenting, absolut ingenting löste sig av sig självt. Jag fick ringa, ringa igen, kolla att de hade gjort det de hade sagt att de skulle göra, avdelningar lades ner, privatiserades, remisser försvann ... Någon sköterska tyckte inte att jag skulle gnälla för jag hade ju i alla fall inte cancer... Mina ord till dig är: Jag vet att det kan kännas som ett rent helvete, som om du är ensammast i världen, som om du t.o.m. motarbetas. Ge dig inte. Gör det bara och se till att få hjälp. Ring inte alla samtal själv.