Förlossning i v.17

Beklagar av hela mitt hjärta att ni alla har behövt gå igenom det här! Det gör så ont i mig att era små inte fick leva längre.

För ganska exakt fyra år sen förlorade vi vår tredje son i v 21. Han konstaterades död efter att fosterrörelserna försvunnit, och två dagar senare sattes förlossningen igång. Han var jättefin, inga fel hittades. Min man, våra barn på 6 och 8, och jag, var helt förstörda. Medans de andra verkade hämta sig efter ett tag så kändes det länge som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen. Jag grät ständigt, ville inte träffa nån, speciellt inte andra gravida.

Jag blödde i drygt två veckor och ytterligare två veckor senare fick jag en blödning till (mens?). Fick ägglossning två månader efter förlossningen (enligt stickor). Jag gick och pratade med en kurator på mvc i ett halvår, mycket beroende på att det tog tid för mig att bli gravid igen. Vi kom nämligen ganska snart överens om att försöka igen, längtan var helt enkelt större än rädslan. 10 månader tog det, men drygt ett år efter vår lille skulle ha fötts, fick vi världens finaste pojke!

Jag förstår att allt känns hemskt nu, låt känslorna komma, gråt när ni behöver, le om ni vill, det är ok!

Det här låter som en klyscha, ( alla sa likadant till mig, och jag vet inte om det egentligen hjälpte ), men en dag kommer ni att kunna skratta igen! Ert lilla barn finns ändå i ert hjärta! Det som gjorde att jag höll mig ovanför ytan var min man, mina barn, kuratorn och att jag blev gravid igen.

Idag tänker jag på vår lille trea nästan varje dag, men jag gråter inte längre. Han finns i mitt hjärta, precis som sina syskon och hans namn är ingraverat i mitt halsband tillsammans med sina syskon. Kram till er alla!

Vår minste son, 6-åringen, grät öppet ganska ofta de första dagarna, medans 8-åringen var mer dämpad. Senare var de nog mer ledsna för att mamma (och pappa) grät. Jag kände ofta skuld för att jag inte var någon bra mamma under den där tiden. Jag försökte att inte gråta öppet, men om jag gjorde det kom de alltid och kramade mig och då sa jag att det kändes bättre! När jag sen blev gravid igen sa de, särskilt den minste, att "den här bebisen kan väl inte dö?". Ja, vad svarar man?

Ja, det är ju du som har burit på bebisen flera månader, så det är väl egentligen inte så konstigt att du känner dig ensam i sorgen, precis som jag gjorde. "Skitledsen" var precis vad jag var, i princip hela tiden. Ingen annan kunde ju förstå hur stor sorgen faktiskt var. Jag var helt sjukskriven i en månad, började sen jobba deltid och var uppe i heltid efter 2,5 månad. Tyvärr godtog inte FK min sjukskrivning (pga att de tyckte att läkaren gjort fel, men det är en helt annan historia). Jag förstår att du inte orkar jobba, jag ville på ett sätt inte träffa någon alls förutom min man och mina barn. Å andra sidan kändes det som om jobbet (i klassrummet, jobbar som lärare), var det enda stället där jag kunde slappna av, barn är ju så naturliga! Kan du vara sjukskriven längre tid? Låt inte någon annan bestämma hur länge du ska sörja, det känner du bara själv!

Ja, att det skulle dröja 10 månader kunde vi inte tro, de andra blev till på första försöket! Livet gick liksom på vänt under den tiden. Om jag hade vetat innan att det skulle ta så och så lång tid, så hade det nog varit lättare att handskas med, nu gick månad efter månad, och jag visste inte om eller när jag skulle bli gravid igen. Till slut var jag övertygad om att jag inte skulle få fler barn.

Jag hoppas och håller alla tummar och tår att ni snart får ett litet syskon till! Och när du blir gravid, försök, om det går, att njuta! Förmodligen kommer du att vara orolig, och det är ju inget att göra något åt, men jag ångrar idag att jag inte slappnade av och njöt nån gång ibland i alla fall! Tills dess, prata om den lille, vem tror ni han hade varit lik? Fick han något namn? Jag önskar att jag kunde skriva något som fick dig/er att må bättre. Men en sorg måste man ju tyvärr gå igenom, med alla dess faser. Du/ni kommer att ta er igenom den, men låt det ta den tid det tar! Kram

Ja, jag förstår att det måste kännas helt fel att ha kondom när man vill bli gravid! Men ja, du måste ju läka helt, precis som efter en förlossning.

Att börja jobba kändes så fel, speciellt efter den tidpunkten då jag egentligen skulle gått på mammaledighet. Men precis som du säger, livet fortsätter ju, och det är ju precis som det ska, även om det gör ont. För varje dag som går så kommer ni förhoppningsvis en dag närmare en graviditet och ett barn!

Alltså, det där med att njuta var ju en omöjlighet för mig när jag blev gravid igen. Idag ångrar jag mig bara, jag skulle vilja njuta som jag gjorde de två första gångerna, men jag vet att då var det nästan omöjligt. Jag fick tätare kontroller, delvis pga att jag hade havandeskapsförgiftning med de två första barnen, men såklart till stor del beroende på det som hände. Från och med kubtestet i v 12, gick jag och kollade antingen hjärtljuden eller ul varannan vecka! Det hjälpte lite, jag hade liksom milstolpar hela tiden. Och så gick jag även till kurator, både efter missfallet och under nästa graviditet.