Orsaker till MF/MA

Eftersom du ändå fått barn föreligger inte så stora fel att det absolut inte går vilket ju är bra att veta. Vad som sen orsakat missfallen mellan barnen är svårt veta. Oftast beror de på fel på fostret, men ibland finns andra fel. Det råder delade meningar om det där med immunförsvar-i Sverige tror de inte alls på såna orsaker. Anlag för blodproppar kan vara en orsak, men då borde alla blitt missfall tycker jag. Högt tsh absolut,bör ligga under 2.

Jag har själv 4 m.f ( 3 MA,1 mf) och inga barn så jag ser fram emot svaren. Vi får dock ingen utredning eller hjälp här, men vi får det utomlands som tur är. Det finns ju flera mediciner man kan få,dock inte alla tillgängliga här eller möjliga att få såvida man inte träffar på en givmild läkare.

Konstigt ni inte får hjälp här. 
Jag hade själv fått höra man skulle haft 3 Mf på raken men doktorn visade mig vad som stod i papperna och där stod det att det inte behövde vara på rak.
Han sa att direkt jag blir gravid ska jag få två olika mediciner som ska minska risken för bla blodproppar. Vet vi har det i släkten så kanske är det problemet. Men som du säger, varför har då två graviditeter gått hela vägen? 

Han sa det inte finns risker med medicineringen så det är värt ett försök. 

Känns så jävla skit detta. Missfall är en sak även om det också är otroligt tungt men detta med MA är på en helt annan nivå. Har fått ta cytotec och blöder fortfarande. Vill bara detta ska ta slut så vi kan försöka igen..

Går på en privat klinik och har upplevt att de är mycket givmilda där, utan extra kostnader. Fick även 2 tidiga ultraljud där de gör på rutin i v.6 och i v.9-10.

Och om det skulle vara sköldkörteln tror jag ju inte att graviditeten gått hela vägen månaden efter MF? Så snabbt rättar det väl inte till sig? 

Jag är för gammal för hjälp och vi gör äggdonation så därför får jag ingen hjälp. Eller ingen och ingen,jag får VUL och vissa mediciner utskrivna av min privata läkare,det får jag ju.

Det vanligaste man får här är blodförtunnande-Fragmin t.e.x- och progesteron. Ibland Levaxin. Inget av det farligt och kan absolut hjälpa.

Privat får man alltid mer hjälp så be om allt du bara kan. Prednisolon också, man vet aldrig.

MA är värre för man känner sig så lurad. Jag kom till v.14 nu,inte hjälpte det inte...

Hoppas du får hjälp!

Tack för dina svar! 
Ja, MA är verkligen värre. Speciellt då jag alltid fått mf tidigt, v.5-6 så jag vågade verkligen tro det skulle gå vägen på första försöket denna gång men tji fick jag. Skulle varit i v.11 eller 12 nu. 
Känner samtidigt att jag borde vara nöjd med de barn jag har och jag är verkligen tacksam för att jag fått dem. Men har alltid velat ha en stor familj och är lika ledsen nu som jag var efter missfall innan jag hade barn alls, om inte mer.

Jag hoppas allt går vägen för er också och att ni får ert efterlängtade barn! 

Man sörjer alltid efterlängtade barn man inte får behålla. Tack för dina ord,vi ger inte upp! 

Hej.
Får jag hoppa in här?
Vilka tråkiga historier, beklagar verkligen era förluster. Själv är jag i stor sorg efter att ha förlorat ett barn i vecka 19. Allt började med vattenavgång, då ringde jag till KK som sa att eftersom att du inte har ont eller blöder kan du avvakta (jag var såklart osäker på om det var vatten lr om jag hade kissat ner mig) jag stannade hemma vilket jag ångrar bittert idag, två timmar senare kom bebis, blodbad och delar av moderkakan ut men jag hade aldrig ont! Varför? Vi åkte i ilfart till sjukhuset där det konstaterade det vi redan visste, allt var försent. Skrapning och sedan hem med denna sorg. Den här graviditeten tog 14 månader att få till och under den tiden har jag två tidiga missfall i bagaget. Att tillägga är att jag sedan tidigare har två fina flickor på snart 6 och 8 år som aldrig var några problem att baka, båda gjorda på första försöket. Hela familjen tog detta hårt. Allt känns hopplöst!
Prover visar inget fel. Hur vågar man prova igen? Vad säger att det inte händer igen?

Usch vilket helvete du varit med om. Beklagar din förlust. 
Jag kände så i början också, hur ska vi våga igen? Och då var jag "bara" i v.11.
Nu när det är några veckor sen, även om jag blöder så vill jag inget mer än att försöka igen så snabbt som möjligt. Annars blir det ju inget barn. Och det kommer vara värt det, även om jag vet att jag aldrig kommer kunna slappna av nästa gång.

Styrkekramar till dig <3

Ja, det var hemskt. Nu är det 2veckor sen och jag gråter fortfarande, det var inte så här det skulle bli. Tanken på att våga försöka igen känns avlägsen. Det är mycket frågor.

Förstår dig. Det kan nog ta tid att komma över vad du upplevt. För mig är det nästa vecka en månad sen jag började behandlingen och känner mig överlag okej men som igår när jag började blöda jättemycket igen blev jag påmind och blev lite ledsen igen. Känns bara som detta aldrig tar slut :( 

För mig är det inte sköldkörteln. Tog prover för den i oktober 2015.
Skönt att dom ändå tänker utreda dig, till mig sa dom ingenting om någon utredning.
Dom sa även att det inte kan vara något genetisk eftersom att vi fått två friska barn innan. Men om det skulle bli någon 3a, om jag mot förmodan skulle våga testa igen kommer jag att kräva extra kontroller och infektionsprover under hela graviditeten. Tror ni att dom skulle gå med på det?
Eller måste det hända igen för att man ska bli tagen på allvar?
Har ju varit på återbesökstiden, fick inga mer besök förrutom till kuratorn så förmodar att dom "släppt" mig nu..

Till oss sa de också att det inte bör vara kromosomfel eftersom vi har två friska barn. Men det kan man väl inte veta egentligen? 
En av doktorerna som kollade mig nu under processen sa att de iaf brukar erbjuda fler ultraljud när man fått missfall tidigare, även om det inte är så många som jag fått. 
Om inget annat kan du ju alltid gå till privat klinik och betala för det. Jag går till Capio som är privat och de erbjuder automatiskt tidigt ultraljud för att se att ägget inte fäst i livmodern tex. De har varit så mycket mer generösa än vanliga vårdcentralen med mycket och jag har inte betalt en krona! 

Mitt missfall blev ju också klassat som "avslutat" nu fast livmoderslemhinnan var 16 mm. Hade den varit 20 hade jag fått skrapas. 4 ynka mm. Jag önskar nästan jag hade skrapats från början för då hade detta skitet varit över nu.

Jag är frustrerad över att jag inte kan bli gravid när jag vill. Vilket är NU! Frustrerad över att inte veta hur länge jag ska blöda. 

Orkar heller inte träffa släktingar som fått veta för jag blir ledsen när folk frågar. Vill bara att alla ska hålla tyst och låtsas som inget hänt. Det räcker att jag bearbetar detta med min man, behöver inte göra det med resterande. Vet ju att folk frågar hur det är och så för det är vad man bör göra men jag vill inte höra helt enkelt.