Så vad är vitsen med att vara god??

Tycker du blandar ihop självutplånande snällhet med godhet. Att vara en god människa är enligt mig en människa som både kan vara en bra lyssnare och vän i nöden men som också kan våga ställa krav och vara obekväm för att hjälpa en annan människa.

Missbrukare exempelvis. Hört många berättelser om hur de blev hjälpta först när de mötte motstånd istället för "snälla" människor som lyssnar, förstår och försöker rädda olika situationer. Ex. Från att bli vräkt, få en prick hos kronofogden mm.

Vet att andra nämnt tidigare också saker som jag håller med om. Exempelvis att man kan bli irriterad på om någon hjälper en med något som hade varit bättre att klara av själv.

Män vill t.ex ofta visa hjälpsamhet mot kvinnor vilket kan vara trevligt och positivt. Men ibland handlar detta också om att de vill få egen bekräftelse på att de är kunniga. Gäller särskilt praktiska saker.

Om jag exempelvis ska laga en punka på cykeln hemma vill jag försöka klara detta själv. Då kan min man när jag knappt börjat, dvs bara lagt sakerna på plats, gå förbi och säga gör si eller så. Då blir jag irriterad eftersom jag velat komma på det själv. Jag hade redan tidigare berättat att jag skulle byta däck och att jag gjort det tidigare. Då tycker jag den andra personen bör avvakta tills man (om) ber om hjälp.

Okända män ska också ofta "hjälpa" en med hur man exempelvis håller klubban vid minigolf, kön vid biljard etc. Fruktansvärt irriterande. Känns integritetskränkande då detta bara sker om man är ett gäng kvinnor som spelar och som vill umgås och ha trevligt med varandra.

En annan aspekt med det här att vara god är att det lätt blir ett maktförhållande inbakat i relationen. Dvs om jag möter en person som hjälper mig flera gånger utan att jag bett om det så får den personen ett överläge. Dvs man kommer i godhetsskuld till den andre. Tror de flesta människor vill ha en balans mellan givande och tagande för att det ska kännas jämlikt och avslappnat i längden.

Man vill både känna att jag och personen har en integritet för sig själva och kan vara ett stöd när det behövs.

Har tidigare i mitt liv varit en för snäll person, sade alltid ja till alla möjliga och omöjliga situationer i exempelvis jobb och ideella sammanhang. Men om man är en person som aldrig säger nej tas man lätt för given. Det blir också så att lösningar som skulle fungera bättre på lång sikt kanske inte kommer till skott. Det löser ju x.... Som till slut bränner ut sig. Och kanske blir bitter på köpet för att ingen såg allt personen gjorde.

Själv har jag gått igenom en process. Från att vara en ständig jasägare som nästan brände ut sig, till att träna på att säljaren tills dess att jag blev en bra nejsägare ( dvs inte få dåligt samvete). Idag säger jag ja till det som känns bra rakt igenom för mig respektive nej. Mår mycket bättre och får mer respekt.

Träna på att säga nej skulle det ju vara (ej säljaren)

Inser nu att (k) inte är ts... Vart tog ts vägen?