Så vad är vitsen med att vara god??

Tycker det är mer egoistiskt av dig att låta andra göra jobbet åt dig och sätta och hålla dina gränser än att du själv gör det.

Det är jättefint av dig att du vill hjälpa människor och du verkar vara en omtänksam människa.
Men du behöver lära dig att rikta den där omtänksamheten i första hand mot dig själv.
För annars lär du konstant bli överkörd, det är bara du som vet hur du mår, och när du gått in i väggen så kan du inte hjälpa någon.

Ta hand om dig själv först, så du är stark nog för att kunna hjälpa andra. 
Det är inte egoism, det är att agera klokt. 

Samma här... Var på en kurs nyligen där en av deltagarna hela tiden var tvungen att berätta vilken GOD människa han var och hur utnyttjad och illa behandlad han blivit pga det (kursen handlade dock inte om det men berörde delvis mänskliga relationer). Jag kände efter ca femton minuter att han nog var en av de mest självupptagna och irriterande människor jag träffat och lusten att ge honom en fet örfil var stundtals överväldigande.

Ibland kan det helt enkelt vara nyttigt för alla att bara backa och fundera på varför man gör vissa saker och för vem man egentligen gör dem....

Men hur ska personen veta att du är sliten om du inte berättar det?

Samhället blir inte bättre av att du sliter ut dig för andra som inte ger något tillbaka.

Men varför räknar du att det skulle hjälpa en person du inte ens känner? Du kan ju omöjligt veta varför räkningen inte betalats av personen själv eller vilka konsekvenser det skulle få att du gör det istället...

Har en syster som är sådär "god". Hon gör saker man inte bett om, ska alltid tycka synd om en och visa såå mycket medkänsla och empati. Hon pratar om hur synd det är om hennes kompisar, ska alltid verka så förstående. Notera att allt detta är helt utan att man bett om det.
Hon kan fråga hur man mår och svarar man "tack bra fast lite trött" ger hon en lång harang om hur jobbigt det är att vara trött, och tillslut går hon in på sig själv och hur dåligt hon har det och det är så synd om henne. Och ingen orkar liksom klappa på huvudet hela tiden och tycka synd om, för det är så himla mycket hela tiden. Och då och då beklagar hon sig över hur mycket skit hon får av folk, undrar varför hon inte har pojkvän för alla springer åt andra hållet, att hon känner sig överkörd och utnyttjad. Gör man dock nåt snällt mot henne typ hjälper med flytt eller städa så har hon en helt annan attityd, typ "det är väl självklart att du ska hjälpa till" så hon märker inte det bra hon får tillbaka.

Det som stör mig mest är att hon typ vill skriva en på näsan att hon minsann är så väldigt förstående, det kan liksom inte hända nånting utan att hon får spel och kan gå på i evigheter om hur tragiskt nåt är. Det värsta är ändå när folk har dött, så har hon varenda gång vänt det till att det är henne det är mest synd om för hon förstår så mycket och är sååå ledsen, även om hon var ytligt bekant med personen och det faktiskt är mest synd om familjen. Hur hon stjäl uppmärksamhet från en tragedi.

Hon lånar också ut pengar av folk och ondgör sig över att många inte betalat tillbaka. Att hon kan sätta in pengar anonymt på deras konto eller mer eller mindre tvingar folk att låna pengar med orden "du betalar tillbaka när du kan, det är ingen fara!" ser hon inte som något problem. Hon är extremt gåpåig och tar inte ett nej.

Har några bekanta som också är väldigt "goda" men den här martyrgrejen gör att jag och väldigt många inte orkar vara mer än just bekanta med dem. Den värsta sorten är dessa skitsnälla själar som viker sig för allt och ber om ursäkt för allt och ska hjälpa till med allt, det är falskt för det ligger inte i människans natur att vara snäll och vän hela tiden. Dessutom är de väldigt tråkiga att umgås med, ibland vill man bara ut och supa ner sig och svära och göra hyss och kunna hålla en konversation med lite motstånd, om nån bara sitter och håller med vad man än säger kan man ju lika gärna prata med sig själv.

Nä fy för den lede för alla "snälla" människor, de inser ju inte varför de egentligen inte är snälla utan mest ett jobbigt hinder. Låt mig klara mig själv, liksom...

Sedan när ansvarar du för hela samhället? Börja med att ta ansvar för dig själv.

Säg nej ibland, det gör inte ont och det skadar på inget sätt personen som frågar, de går bara vidare till nästa.

 Andra kommer inte sluta vara mänskliga, men det är dags för dig att börja vara det.

Så du är inte intresserad av att få utnyttjandet att upphöra eller ändra din situation på något sätt? Vad klagar du i sådana fall på, du är ju nöjd?