Sarah32 skrev 2015-12-19 17:24:22 följande:
Det känns som att det är mycket ny information man får reda på om IVF för varje gång....har en liten uppfattning om vad det innebär, men långt ifrån alla detaljer. Hur långt tid hade ni emellan era återinföranden?
Det låter lite läskigt, det där med "tillfälligt klimakterie", men det låter ju som en god ide, som du skriver, att inte behöva ha det hela sommaren, å andra sidan kan det ju också vara skönt att gå igenom det hela när man är ledig. Hur mycket berättade du får anhöriga innan och under själva behandligen?
Vi har inte berättat något för familjen, endast mina 2 närmaste vänner och min chef vet om det. Känns skönast just nu att inte skapa några förväntningar, samtidigt jobbigt att inte berätta vad vi går igenom just nu.
Ska kolla ditt tips när jag ringer efter jul:)
Visst är det så, det är en hel vetenskap och det anpassas ju efter varje par och individ. Hittills har jag inte hört två IVF-berättelser som är likadana.
Det var väldigt olika. Första ET (alltså färska embryo-transfern) var två dagar efter äggplocket. Samtidigt som vi gjorde IVF gick jag in i väggen sakta men säkert (sjukskrevs i december). När ET inte gick bra väntade vi in min ägglossning för att göra återföring i naturlig cykel, men jag fick ingen ägglossning i varken oktober eller november. Då fick jag göra så kallad stimulerad cykel, alltså nedregleras med nässpray och sedan bygga upp slemhinnan med mediciner (dock inte sprutor utan tabletter) innan vi satte in fruset embryo (FET). När vi började med FET gjorde vi det utan "pauser", så när jag blött färdigt påbörjade vi ny hormonbehandling med efterföljande FET.
Eller hur! Klimakteriet har inte en så vacker klang direkt, men det är heller inget man inte klarar av. Var beredd på att du
kan (alltså inte
måste) bli ganska påverkad vad gäller humöret, annars är det ingen större fara. Det kan vara skönt att göra första behandlingen när man inte har för mycket runt omkring sig så man inte känner pressen att verka "normal", utan har tid att vänja sig vid eventuella biverkningar.
Jag gjorde valet att berätta om tillfället dök upp, mest för att jag inte orkade ljuga och hitta på. Min familj står mig nära, så de visste. Makens familj höll vi utanför ganska länge. Några nära vänner visste. På jobbet valde jag att informera några få nyckelpersoner som kunde hjälpa mig. Jag jobbar som lärare och var rädd att elever skulle hamna i kläm, så jag berättade sanningen för tre personer som kunde hjälpa mig att säkerställa att ingen skulle fara illa. Min chef står mig nära, så hon visste ända från det att vi började utredning så jag skulle kunna bege mig iväg på undersökningar när som helst, vilket var enormt skönt för mig.
Jag tycker inte att man ska berätta om man inte vill. Det är ingen annans rättighet att känna till det, utan det är helt och hållet för din skull. En del reagerar inte som man önskar medan andra blir ovärderliga stöttepelare under en extremt påfrestande resa. Men jag tror att det är bra att din chef vet, för man har ingen aning om hur kort varsel saker händer på eller hur man kommer att må. Men känner du att det underlättar för dig att andra känner till det - berätta. Du behöver inte fler saker som stjäl din energi. Är du orolig för att få reaktioner du inte vill ha, förklara hur du vill ha det. Vissa jag berättat för har jag sagt till att inte kommentera det alls inför mig eller att jag inte vill ha råd utan bara förståelse. Det kan hjälpa.
Jag håller verkligen tummarna för att de fortfarande har en "snabb-kö" för de som är extra flexibla så ni hinner påbörja behandlingen före sommaren :)
