Ensam gravid och ledsen.. (långt)

Hej!

Jag är också ensam och gravid. Jag kan också tycka att det är jobbigt att gå på kontroller och sånt ensam. Se på förlossningar på Youtube där pappan är med o.s.v. Jag är i V.21 nu. Början av graviditeten var helt förjävlig och då hade jag gärna haft någon här som kunde ta hand om mig men jag tror nog att vi kommer klara det galant ändå. Vi måste det :)

Vart bor du?

Jag tyckte det var extremt jobbigt att vara själv i graviditeten. Grät nog var och varannan morgon. Jag gick in i den ensam eftersom jag inte såg något annat val vid min ålder än att behålla barnet om jag inte skulle förbli barnlös. Pappan är en vän och barnet hade inte blivit till om jag inte varit så himla bränd pga en annan man. Jag fick tillfälligt ett ljus i mörkret med graviditeten och den tillsammans med mitt arbete höll mig iaf lite sysselsatt så jag inte hela tiden tänkte på den där mannen som jag hade hoppats på. När bebisen sen kom.. Då blev allt bara värre. Jag har aldrig känt mig så ensam. Förmodligen beror det på att jag samtidigt är så olycklig och fortfarande hoppas på att det ska bli han och jag en dag. Vardagsensamheten förgör mig nästan. Och när jag ser familjer med mamma, pappa och barn undrar jag vad jag gjort för att inte förtjäna att få uppleva hur det är att ha en riktig familj. Jag håller på att gå sönder och min stackars son förtjänar en gladare mamma. Pappan till mitt barn bor utomlands och han älskar vårt barn men kommer inte att kunna flytta hit så jag har ingen naturlig avlastning.

Jag är också ensam och gravid.

Jag hade precis nu den här ledsna känsla när jag läste en tråd om hur man berätta om att bebisen kommit, eller också om förlossningen själv. Jag vet att jag inte komma bli ensam, för jag har vänner som ska hjälpa till och även erbjöd att följa med till förlossningen och hålla handen. Jag är inte ledsen för jag är gravid, jag ser väldigt mycket fram emot bebisen och är inte rädd om jag orkar det själv. Men... som ni skriver....när men ser blivande mamma med partner..eller läser om graviditetet...då blir jag ibland ledsen.

Jag är ensam och gravid!

Jag fattar att det inte är den ultimata situationen men jag är 36år och alla mina kompisar har barn så jag är nästan sist ut och har aldrig träffat någon kille som jag velat skaffa barn med...

Dock har jag aldrig haft svårt att träffa killar så jag tror/känner att det här kommer bli perfekt ändå=)

Det är tråkigt att inte kunna dela med någon på samma sätt som par gör men det skulle ändå vara värre än att inte få barn alls...

Jag bor i innerstan i sthlm och skulle gärna träffa tjejer i samma situation =)

Jag hoppar med här i tråden. Även ensam och gravid i Stockholm, 29 år och med första barnet, nu i fjortonde veckan. Bor än så länge ihop med pappan till barnet men han vill gå sin egen väg, inte binda sig osv... känns smärtsamt att måsta ge upp drömmen om en liten familj men samtidigt känner jag mig stark och vet jag kommer klara mig själv och finner mycket glädje i det. Fasar dock för allt det praktiska: framförallt hitta lägenhet i Stockholm.

Skulle vara kul att träffa andra ensamma gravida mammor. Bor i söderort. Är det nån till av er som bor i Stockholm som är intresserade av att ta en fika på stan nån dag?

Hej!

Här är en till i en liknande situation, jag har dock valt att göra det här själv genom insemination men det har varit mycket tuffare än jag någonsin kunde ana. Jag är i vecka 32 nu så det är inte långt kvar men för mig har inte det tuffaste varit ultraljud, träffar och kurser utan mer alla tankar och funderingar, kanske ska säga mer den oro man drabbas av ibland. Att inte ha nån att ventilera sig med när nåt känns annorlunda eller inte känns som vanligt.

Jag tror absolut att jag kommer att träffa den rätte nån dag men det har inte lyckats än och jag ville inte vänta med barn längre.

Mina föräldrar har varit och är ett fantastiskt stöd så jag vill inte belasta dom med tråkiga tankar även om jag vet att dom finns där 24/7. Nu är jag dessutom hemma från jobbet eftersom det är alldeles för tungt så nu har jag hela dagarna på mig att grubbla. Jag lider lite av fröken-duktig-syndrom också så jag håller allt inom mig för att inte uppfattas som jobbig eller gnällig vilket ju inte gör det lättare. Har dessutom fått lite tråkiga reaktioner de gånger jag sagt nåt så nu håller jag saker och ting för mig själv.

På nåt sätt tar man sig igenom det men det är en stundtals väldigt tuff resa, jag hoppas att den tar nya spår när liten väl är här.

Skriver från telefonen så jag hoppas att det inte är helt hopplöst att läsa...