Det här med begravningar
Jag fick precis reda på att min morbror har gått bort efter ett par år på äldreboende. Jag har inte sett honom på 7-8 år ungefär (sedan han blev sjuk/sämre), men minns honom som en högljudd och rolig person, vi umgicks mer när jag var barn. Minns att han suttit barnvakt åt mig och min kusin och att han brukade leka och busa med oss. God mat gjorde han också, och godis brukade han alltid ge oss ur en liten plåtburk. Nu har han som sagt gått bort, och jag vill verkligen inte gå på begravningen. Jag ogillar begravningar något otroligt, jag föredrar att hedra personen genom att komma ihåg allt man gjort tillsammans och vad personen betytt för en, men jag vill göra det ensam. Själva begravningen är bara tung och jobbig, tycker jag... All släkt man måste träffa, hela stämningen med personen där i kistan, tal som ska hållas... Det blir så slutgiltigt att personen verkligen inte finns på denna jord längre. Nej, jag känner obehag bara av att tänka på det. Jag har inte gått på en begravning på över 10 års tid, de släktingar som gått bort under de åren har bara varit ytliga bekanta. Men nu är det morbror, som ändå betytt något för mig i livet. (Jag har inte haft mor/farföräldrar i livet och har därför inte behövt vara med om deras begravningar. Morbror har varit lite som en morfar/farfar för mig). Min värsta mardröm är när mina egna föräldrar går bort, för deras begravningar kan man ju bara inte undvika. Om jag kunde komma undan skulle jag inte gå på deras begravning heller, hur hemskt det än låter.
Hur känner ni andra inför begravningar, och vad tycker ni om att inte gå på en släktings begravning? Jag har fått uppfattningen om att det är väldigt tabubelagt, folk dömmer genast och anser att man inte brydde sig om personen om man inte går på begravningen. Dela gärna med er av era erfarenheter.
