Fuck this shit!!

Jag är självklart jätte tacksam och jätte lycklig att vi äntligen får chansen att gå igenom ivf! Men jag har absolut ingen att prata med mitt i allt detta.. Jag är glad för att vi får chansen men förbannad varför det inte funkar och förbannad på folk runt omkring som tar det för givet.. Och jag är rädd.. Jag är fan livrädd att de ska säga att det tyvärr är kört. Att vi aldrig kan få barn.. Är det bara jag som är både arg, rädd och förbannad?!

Jag har inte kämpat. Men min syster försökte i 5 år innan de fick sin lillpojk. Flera ivf försök som slutade med missfall i vecka 8-14. Men vid fjärde försöket så gick det.

Vet att vägen dit varit jobbig och svår för dem båda. Depression är något som drabbade dem efter deras andra ivf. Den gången hade ägget delat sig och de väntade tvillingar. Men i vecka 10 dog de små liven.

Känner väldigt många som har problem att få barn. Ni är inte ensamma. Det finns grupper på FB där ni kan hitta andra i er situation. Önskar er all lycka till <3

Folk är dumma i huvudet. Finns det någon möjlighet för dig att nästa gång säga något i stil med "ja nu är det ju tyvärr så att alla inte kan välja när barnen ska komma, utan vissa får vackert vänta"? Det kanske får tyst på idioterna.

Håller tummarna för att ni får ert/era barn till slut!

Jag har själv inte gått igenom det och jag kan inte alls sätta mig in i din situation. Men jag vet att det behöver bli ett slut på "när ska ni skaffa barn"-frågor, likväl som "när kommer nästa då?". Folk måste SLUTA lägga sig i när, var och hur folk väljer eller inte väljer att bygga upp sina liv.
Tyvärr tror jag inte att det finns något annat sätt att bekämpa det än med ärlighet. Att vara rak och säga "vi kan kanske inte få barn, har du/ni tänkt på det?". Men att ge ett sånt svar kräver en enorm styrka som inte alltid finns.

I vilket fall som helst: Jag önskar er all Lycka till!

Usch, det låter jättedeppigt det här :( Jag är verkligen ledsen för din skull. 

Här har du en annan kämpare. Jag känner igen mig så väl i det du skriver, och jag tror att du och jag är långt från ensamma om det. 

Jag och maken gifte oss strax före vi började försöka skaffa barn. Vi ville ha en fest bara för oss innan vi skulle dela livet med barn, men det var startskottet på den eviga frågan. Jag valde så småningom att bli ärlig mot folk. Frågan om när vi tänkte skaffa barn gjorde jätteont, så jag svarade att "vi kan inte få barn". Tystnaden som ofta följde svaret var tillfredsställande. De blev obekväma. De som ställt frågan ställde den aldrig mer, så att säga. 

Du behöver aldrig förklara dig. Det är människorna som ställer så dumma frågor som gör ett rejält övertramp i ditt privatliv. Det är en extremt intim fråga, och du har ingen som helst skyldighet att vara trevlig eller egentligen ens svara dem. Det är upp till dig, och bara dig. På fullt allvar frågar de dig när du tänker ha sex med din partner och bli på smällen, och hur många frågar egentligen om ditt sexliv? För att inte tala om att de inte ens tänker tanken hur grym fråga det kan vara. 

Jag tror att vi alla ger upp lite till och från. Man får det bekräftat så många gånger om att det inte går, så varför ens försöka? Jag har själv som biolog brottats med tanken "varför försöka om det inte går naturligt?", men det finns så många fler faktorer som spelar roll än att man kan på egen hand eller inte. Det finns inte ett enda skäl till att just du inte ska kunna få barn. Det är bara så det är, och det finns jättebra sätt att lyckas ändå. 

IVF är något av det jobbigaste jag gjort, men samtidigt något av det bästa. Man kommer dit alldeles nedbruten av motgångar och träffar människor som förstår och kan hjälpa. Behandlingarna är tuffa, men det spelar ingen roll, för även om det är tufft så leder det framåt. Varje medicin är ett steg mot sitt älskade barn. Varje återförande av embryo är ett äkta försök som faktiskt kan leda till graviditet. Man börjar om på ny kula, och det gamla läggs åt sidan, för det spelar inte längre någon roll. 

Vi blev i princip utdömda att klara det på egen hand. Läkaren sa inte att det var omöjligt, men det var mest för att hon "sett mirakel ske" så att säga ;) Vi fick göra den lite extremare formen av IVF som kallas ICSI där man injicerar en spermie in i ägget. Det var inte en lätt behandling, det vill jag inte påstå, men något hände i alla fall. Vi fick ut fina ägg, och vi fick 7 fina embryon. 

De två första försöken gick inte vägen alls. Det tredje blev en kortvarig graviditet som slutade i tidigt missfall. Missfallet kunde människor omkring mig förstå på ett helt annat sätt än barnlösheten, medan jag blev irriterad över att de plötsligt kände medkänsla för mig. Även om jag helst hade sett att det blev ett barn sörjde jag det inte så mycket som jag trodde. Jag hade ju plussat. Det kunde gå. Det gav mig hopp inför framtiden. 

Fjärde gången tömde vi frysen och odlade alla embryon några dagar till. Ett embryo blev en fin blastocyst som skulle sättas in. Vi fick se den med egna ögon genom mikroskop innan den sattes in i mig. Två veckor senare plussade jag för andra gången. Tre veckor efter det såg vi en liten böna med ultraljud och ett hjärta som slog frenetiskt. I v. 19 konstaterades det att det är en dotter. Nu i v. 31 känner jag henne röra sig i mig, och jag älskar henne redan mest av allt i hela världen. 

När jag fick se henne på ultraljud visste jag. Det var för henne vi hade fått vänta så länge. Livet hade aldrig haft sin mening på samma sätt om inte just Hon kommit till. Därför dröjde det så länge, därför var vi tvungna att genomgå IVF. Och hon är värd allt.

Jag tror att smärtan du känner nu är den värsta du kan vara med om. Klarar du dig nu klarar du IVF utan tvekan. Det är sällan kört, för de kan hjälpa till med nästan allt. Inte riktigt, men nästan. I värsta fall behöver man en donator, men vad spelar lite gener för roll i det långa loppet? 

Det är helt logiskt att du känner som du gör. Jag är äntligen gravid men blir fortfarande sjukt provocerad av alla dessa människor som inte förstår hur lyckligt lottade de är. När jag hör gravida som klagar över sina krämpor blir jag arg och vet att de flesta i våra skor skulle göra vad som helst för att hänga över toaletten och kräkas tarmarna ur sig, och dessutom göra det med ett leende. Det du känner är helt relevant, och inte ett dugg konstigt. 

Tänk på att ofrivillig barnlöshet är en enorm livskris. Det är inte bara något man är lite ledsen över, utan det påverkar hela livet. Klart du känner som du gör. Det är inte bara du, utan väldigt typiskt oss som varit igenom detta. 

Förlåt för superlångt inlägg, jag är dålig på att fatta mig kort i saker jag brinner så mycket för som detta, och jag blir orolig för dig. Skriv om du vill, så peppar jag om jag kan. Fråga vad som helst så ska jag försöka svara på det. Gnäll, skäll och spy ur dig så mycket du vill. Du är inte ensam. Stor kram på dig <3 

Nej,du är inte ensam. Jag är så förbannad så jag finner inga ord längre för min ilska! Men ger upp gör man bara inte för då ha man slösat alla år,har ingen framtid och barnlöshetsmonstret har vunnit-och här ska det baske mig inte göra det!! IVF är en jättechans för er,de allra flesta lyckas så jag önskar er verkligen lycka till! Till de som frågar-säg bara att det inte angår dem, för det gör det faktiskt inte.

Åh tack alla för era fina inlägg! Värmer mitt hjärta och ger mig hopp! Idag känner jag mig starkare och ska fortsätta kämpa! Väntar just nu på att mensen ska dyka upp så jag kan börja med sprutorna..

Åh, jag förstår så väl vad du menar, och jag känner verkligen med dig. Jag och maken har ju försökt i 3 år och under de tre åren har vi fått enormt mycket frågor om när vi ska skaffa barn osv, och min strategi har blivit att svara endera "det passar inte just nu" eller "det kommer när det kommer", men i själva verket har det varit nästan 36 ägglossningar som inte blivit nåt barn. Och för varje ägglossning så får man ytterligare ett litet jack i hjärtat.

Nu genomgår vi en IVF-behandling och i och med detta var jag tvungen att berätta för min chef och mina närmaste kollegor eftersom jag visste att jag skulle behöva vara borta en del med kort varsel osv, och kanske inte heller må så bra. Och när jag väl hade berättat för dom så berättade jag av bara farten för några till. Så nu har jag faktiskt börjat med att berätta för de som frågar att vi håller på med IVF och inte kan få barn.
Man får ju enstaka kommentarer som irriterar en ändå, men de blir färre och frågorna blir färre också. 
Och, som bonus, så får man enormt mycket stöd av alla de kvinnor som tidigare genomgått IVF. Det visade sig att på min arbetsplats är det i alla fall fler än 5, och de fattar ju, liksom. 

Jag har också upplevt att jag får lättare att hantera irriterande kommentarer. En kollega som har varit på mig ett tag om barnskaffande svarade "jamen om man bara slappnar av så går det" efter att jag hade berättat för henne, och då kunde jag bara skratta mjukt och svara "bullshit, det första året var jag extremt avslappnad och vill jag ha några barn måste jag agera", och då fattade hon liksom.

Vi har dock valt att inte berätta vad "felet" är, av diverse skäl. Det främsta skälet är att det är extremt privat, men om det är nån som frågar så svarar jag bara att det är vår hemlighet, eller att vi inte riktigt säkert vet. Och båda är ju sanna, även om vi vet litegrann...

Nu har jag skrivit en hel roman, så jag ska avrunda... Jag förstår att det inte är en möjlighet för alla att vara ärlig med vad man går igenom, men det gjorde verkligen under för min livskvalitet så det kanske kan hjälpa även dig?

Hoppas allt går bra för er!

Ang. frågor tycker jag att man kan svara "vi får se..." "Ja, vi vill gärna ha barn" eller "ja, vi försöker få barn". Eller mer tydligt "ja vi vill gärna ha barn men det går inte så bra". Tycker såna svar brukar få folk att förstå och då får man antingen inte fler frågor eller om det är en nära vän stöttande ord.
Har själv PCOS och försökt ett tag både med första och andra barnet, lyckades på första IVF och första FET. Nu väntar jag tvillingar. Så från att ha trott att jag skulle vara för evigt barnlös är jag snart 3-barnsmamma! Det finns hopp!

Skönt att man inte är ensam i alla dessa frågor.. Jag har påbörjar ivf karusellen (ofrivilligt barnlös, de hittar inget fel) och blir förhoppningsvis äggplock till veckan.. Men alla dessa frågor känns ganska oförskämda?! Folk tar det verkligen som en självklarhet att man kan skaffa barn när man vill, att det bara är ett val. Det gör mig både förbannad och ledsen! Jag är oftast den som kan bita tillbaka och folk tror ändå inte jag vill ha barn just nu (tävlar i kampsport och älskar öl och hårdrock) så jag kan skylla på att mina intressen inte passar in med bebis just nu.. Men ibland orkar jag inte vara stark.. Just nu känner jag mig hoppfull men så jävla trött.. Helt slut psykiskt.. Har ingen i min närhet som vet om vad vi går igenom just nu.. Ingen att snacka med lixom.. Tur ni finns :)

Vad härligt med äggplock snart!! Jättestort lycka till, berätta gärna hur det gått efteråt :D 

Jovisst är det oförskämt. Det är ingen som har med saken att göra, och det är en extremt intim sak att fråga egentligen. Men folk tar sig gärna rätten att fråga ändå. Deras nyfikenhet är viktigare än risken att råka göra någon illa. 

Jag tycker att det låter väldigt lovande att du klarar att bita ifrån. Svälj inte ner när någon gör dig illa, även om de nästan självklart inte menat något ont. Det spelar liksom ingen roll, det är jobbigt nog som det är att vara ofrivilligt barnlös, man behöver inte påminnas om det jämt och jämt. 

Det låter tungt att du inte har någon att prata med :( Vet hur det känns... Det är väl tyvärr ett av de ensammaste ställena på jorden, när man inte kan bli med barn av en eller annan anledning. Tänk att 20% av befolkningen faktiskt har svårt att bli med barn. Tänk så många som faktiskt finns i din närhet men utan att du vet om det. 

Ta hand om dig.