För min del så skulle det bli barnomsorg, hyra och ett privatkunder från banken.
Med den ekonomin så kommer det inte att gå.
Nu bil jag inte skylla på ekonomin, det låter tragiskt fast verkligheten är så.
Jag kommer rent av inte att klara månaden ut
Jag och min fru pratade igår om skilsmässan 5 minuter efter så fastnade hon i chatten med den här tredje personen so vi talar om.
Jag kom på henne och sa, tycker du att du gör rätt i att börja chatta med den där killen 5 minuter efter det vi nyss diskuterade?
Hon sa att hon inte pratade med honom men blicken ljög.
Det känns som att hon kastade mi i sjön.
Ja nästan så.
Det kommer att bli brister på båda parterna.
Hon får ta lånet på huset och jag dom andra skulderna på privatlån osv.
Väldig svår sitts.
Vet inte riktigt hur den ekonomiska delen kommer att se ut men med lätta tankar så kommer den att brista på grund av separationen.
Om vi talar om Sverige igen så kommer jag nästan uträknat tjäna dubbelt av lönen som jag får här och kommer då kunna att försörja barnen samt betala av skulder och lån.
Vilket dilemma.
Kommer aldrig att förlåta min fru för den här situationen hon satt mig i.
Förlåt känner mig så ilsken, förvirrad och samtidigt så ledsen.
Åhhh tack alla svarande själar!
Jag kommer inte att kunna träffa mina barn så ofta och det är det som svider och skär djupt i hjärtat ????
Jag kommer att bli tvungen att träffa dem under semesterdagar och då pappaledighet.
Jag pratar svenska med barnen och dem förstår det mesta men jag kommer inte få tillfället att få dem med mig till Sverige eftersom att mamman säger att dem ska bo kvar. Jag vet inte alls hur hon ska klara av det men det blir hennes kamp så som jag strider i minn.
Har märkt att hon försöker på många sätt att jag ska stanna kvar i någon liten lägenhet här i närheten men som sagt, jag trivs inte här om de är så att jag ska bo i ett främmande land som inte är mitt.
Jag vill bara inte att barnen ska behöva lida på grund av mina val.
Jag växte upp med en ensamstående mamma och jag vet hur det känns att inte ha någon pappa i närheten, nu är det jag som gör samma sak mot mina barn men saken är endå anurlunda eftersom jag älskar dem över allt annat som finns på denna jord.
Jag tror att det är lägsta nivå man får om jag inte jobbar förstås, men om jag börjar arbeta och får ett fast jobb så får man väll ut 90 % av lönen om jag har rätt.
Min fru vill skiljas och jag måste hitta en lösning på hur jag kan försörja mina barn och här som ensamstående så räcker det inte till.
Bara tanken skrämmer mig men något måste jag göra.
Vilket dilemma, gör jag rätt eller gör jag fel?
Är jag självisk eller tänker jag bra som försöker få ihop alla dessa splittrade pusselbitar att falla på platts?
Jag tror att dom baserar den på nytt när jag väl har ett jobb.
Rätta mig om jag har fel.
Angående föräldrapenning, har jag rätt till det om jag skriver in mig i Sverige och börjar att arbeta?