Förvirrad och totaldeprimerad.

Hej,

Jag är pappa till två små änglar på 3 och 5 år.

Nu ligger det till så här att jag är bosatt i Spanien nu 12 år varav 6 år med ett ostabilt förhållande.

Min fru vill nu skiljas för att det inte fungerar mellan oss, saken är så att jag känner att om vi skiljer oss så vill jag flytta hem till Sverige men jag vill inte skilja mig från mina barn som jag älskar över allt annat på denna jord, men jag vill inte vara kvar här om jag måste bo här själv efter allt jag byggt upp som bara rasar ner.

Gör jag fel som tänker så här? Jag är lycklig med mina barn men kommer att bli så olycklig när jag väl måste ut från huset som vi en gång köpte efter vårat giftemål.

Jag vill inte vara självisk men jag känner att jag måste bygga upp mig på nytt för att känna lycka igen, och som jag då kan bidra min lycka till mina barn även fast jag bor på långa distans.

Jag i Sverige kommer att komma ner till Spanien för att träffa mina barn på semester och dom får komma till Sverige för att vara med mig där under semester.

Jag tror att om jag väl börjar jobba i Sverige kommer jag också kunna ta ut del av pappa ledighet eftersom här i Spanien så får man bara ut 15 dagar per barn, altså 30 dagar sammanlagt, villket innebär att jag kan få ut cirka 420 dagar i Sverige.

Hjäp mig! Känner mig desperat och mår så dåligt av allt det här.

Är det någon som har gått igenom samma sitta som jag, var snäll och vägled mig lite.

Tack

Tack för svaret.

Jo jag vet att det känns helt fel i att flytta men frugan sitter och påminner mig om jag varit till så kallade Skatteverket ( hacienda) här i Spanien och tagit reda på vad som gäller vid flytt? Känns liksom om hon velat att jag ska dra nu, samtidigt så vill hon att jag stannar i så fall hon skulle sakna mig.

Jag håller på att spåra ur, vet inte vad jag ska göra, känner mig rent av förvirrad och extremt deprimerad.

Har hus i Sverige som jag ej behöver betala räkning i en början och min bror kommer att fixa något jobb till mig.

Jag kommer ingen vart med 9000 kr som jag måste betala hyra här, barnomsorg , daglig levnad, betala av lån som jag har på min och frugans separerade vägar.

I Sverige så skulle jag behöva snåla med pengarna också men skulle få ut betydligt mer än vad jag får här.

Barnen skulle jag få träffa under semesterdagar och tillfällen som jag kan åka ner.

Frun skulle ta över huslånet medan jag skulle ta över några privatlån som jag skulle ta lån här i Sverige och köpa ut lånet på direkten.

Jag har försökt hela tiden med att vara bra i allt men frun bara ser ner på mig och känns bara som hon vill bli av med mig och samtidigt nej.

Jag har talat med min fru idag och frågade, vad ska vi nu göra? Hon sa, har du varit till Skatteverket (tesorería) än ?, och frågat ut vad du ska göra angående flytten hem till Sverige ( hon är ISKALL), jag sa men vi måste väll prata igenom sakerna lite först innan man tar dom stora stegen?.

Hon verkar vara väldig bestämd inför separationen, vad hon inte begriper är att jag syftar på barnen hur svårt det kommer att bli för mig att lämna dem och bli en så kallad (semesterfarsa) Jag sa till henne en gång till att jag skulle gärna ta med mig barnen till Sverige, men det kom ej på frågan.

Hon förstår själv att här i Spanien så kan jag inte hyra en lägenhet med den låga lönen som jag har och kan då efter inte betala barnunderhållning till min två småttingar.

Hon ger mig inga val, det känns som hon lämnar mig ute i vintern i bara underkläder.

Du måste förstå mig även fast det låter hemskt jag älskar mina barn och gör allt för dom men den här ekonomin som jag har här låter mig inte kunna att betala de utgifter som jag har.

Liksom vad ska jag göra? Många säger att barnen kommer att känna sig svikna och det har ni rätt i, jag är den som sviker dem och själv känner mig djupt deprimerad och besviken framför mina beslut, men jag tror att livet tar inte slut så här utan jag kommer att fortsätta vara den bästa PAPPAN som finns för dom även fast jag bor på distans.

Efter fyra år kämpande efter glöden i vårt förhållande så ville jag än idag ge det ett försök men hon har gett upp och mina krafter tar nu slut.

Alltså jag måste förklara lite om Spanien, just nu här så är det en stor arbetsbrist här nere, så stor att ni inte kan ana, att ha ett jobb just nu i dagsläget är guld värt här just nu.

Från båda våra löner så går den nästan åt på huslån,privatlån,mat och dagslevnad, om vi nu separerar så skulle hon ta över huslånet och jag dom andra privatlånen som fattas mindre att betala av.

Saken är ju det att om flyttar ut och hyr en lägenhet skulle de kosta mig ca 4-5 tusen kr hyra,el och vatten, sen då underhåll till barnen ca 3000 kr sedan privatlån på ca 6-7 tusen, alltså ca 14000-15000 tusen kr i månaden när jag bara har en lön på 11000, min ekonomi kommer ju att krascha på en gång bara första månaden.

I storstäderna så är det värre med jobb det finns nada de nada just nu, totalkris!

Så som jag och hon förstår i det här läget så skulle jag bo delvis gratis eftersom jag skulle flytta hem till min mammas lägenhet i en början som jag inte skulle behöva betala hyra för att min familj skulle ju stötta mig förstås, min bror fixar jobb till mig som skulle dubbla lönen lätt, alltså skulle jag kunna skicka pengar för underhåll till barnen och kunna betala av lånet som jag får betala.

Enligt mig så är hon ändå ute och cycklar och håller huvet högt som inget har hänt, jag gråter ju för fan varje dag i tanke på att behöva lämna mina barn och hon bara sitter där som en jävla isbit och ser bitter ut.

Igår så kom jag hem och barnen ville pynta granen så kommer hon ut från sovrummet som vanligt bitter och klagar och skriker över allt mierda Mierda!! Vilket betyder Skit på spanska och jag bad henne att inte prata så inför barnen och bad henne att gå och lägga sig igen om hon inte hade någon illusion att pynta med barnen.

Idag så kom jag hem från jobbet och det första jag ser är att hon är råstressad med barnen och bara klagar över dom så jag klädde på dom och drog till parken eftersom hon har varken tagit ut dom, inte ens en halvtimma så dom får se dagsljuset, a just det hunden som hon så gärna ville ha har hon inte häller rastat så det fick jag göra så klart.

Det är klart barnen är rastlösa och måste få leka men det verkar vara en börda för henne.

Hur fan ska hon klara det själv då om inte jag finns till? Jag börjar bli orolig och känner så deprimerad över allt det här.

Jag frågade henne om hon fått till det med den här mannen som hon verkar hålla så kär om dom hade någon sorts relation eller så?

Men självklart så svara hon nej men kan ändå se lögnen i hennes ögon när hon nästan flinar av nerver och inte veta hur hon ska dölja det, jag sa att allt det här som pågår så tror jag att jag ändå är värd att få höra en sanning i allt men hon bara skyller saker på att allt är mitt fel, hon letar efter negativa anledningar för att få känna sig starkare att få slut på vårt äktenskap.

Hon kommer aldrig att berätta mig den ärliga sanningen vilket skulle få henne att se ut som en idiot och dålig mamma inför vänskapskretsen och familj inför våran separation, därför vill hon klaga allt på mig men när vi ändå vet att hon lever ett dubbelliv, vilken kvinna va!

Hur kan man vara en sådan egoist? Bara tänka på sig själv.

Säger bara en sak att här i Spanien så kan man inte bli större i karriären och inte heller tjäna mer pengar, om vi nu skiljer oss, vad fan kan jag göra?

Sa än en gång till om jag kunde ta barnen med mig och hon blev nästan tokig! Hon sa va fan säger du, försöker du ta barnen ifrån mig så hamnar du i graven.

Hon vill helt enkelt att jag ska åka hem till Sverige betala av delvis av lånen och skicka pengar till barnen och hon leva fritt som hon vill med sin nya kärlek om det nu är så som jag i alla fall tror.

Den här mannen vi talar om är betydligt yngre en vad hon är och skulle nästan kunna vara han mamma förfan!!

Vad tror hon? Att han ska ta hand om barnen och bli någon sorts plastfarsa eller ?

Hon svävar för högt i molnen och kommer att falla hårt tror jag.

Ja nu fick jag skriva av mig lite så ni får gärna säga vad ni tycker.

Tack!

Jag ser att du finner dig i samma sits.

Jag har tänkt att bo med någon vän eller så men inget jag kan se som en lång framtid, vill ju ha ett hem som dom kan ha sina egna rum och leksaker, liksom ett riktigt hem, ingen varierande bostad.

Tro mig jag har tänkt på det.

Känner mig nästan sjuk av allting just nu och frugan gör det inte lättare för mig.

Känner mig så lost! Mina barn underlättar dagen för mig men med tanken på att separera mig från dem förgör mig.

Hej, jag ser Sverige som den bästa ekonomilösningen men den värsta förlusten av mina barn såklart, men saken idag är så att har man ingen ekonomi för att klara sig själv, hur ska jag då klara av att försörja mina barn?

Verkligheten kommer att svida vad jag en gör.

Frugans föräldrar har en lägenhet som står tom men dom vill arken ge den till henne eller hon vill ta den, också sa jag till henne att sälja huset och båda två hyr något billigt på vart sitt håll men det vill hon inte häller.

Har försökt klura ut många lösningar men hon går inte med på något.

Känner mig nu försvarslös, vad kan jag mer göra?

Vet ju inte om jag får ta ut f-ledighet nu när jag varit utskriven från Sverige.

Men kommer ju att komma hem så jag vet inte om jag förlorat den delen.

Tack! Ska kika på det.

Allt hänger på en tråd nu, jag börjar jobba nu den 1 februari så jag har lite tid på mig om det inte sker något mirakel nu så blir det gjort så.

Vi ska till advokaten och säga till han hur vi ska göra och möjligtvis signera något papper, den ekonomiska biten tror jag att vi får ta längre fram, huvudsaken är att jag betalar underhåll och hälften på lånen.

Jag vill också medge till frun och advokaten att jag måste åka på grund av ekonomiska själ , så dom inte kan anklaga mig för att överge barnen förstås, vill inte förlora den delen.

Vad tror ni?

Jag är helt slut i huvudet på allt tänkande och lider så mycket nu för barnen.

Nej för att jag lämnar över huslånet på henne och jag stannar kvar med privata lån som ligger på ca 7000 kr i månaden men fattas ju självklart mindre år att betala av, därför då vill jag ta ett lån i Sverige när jag väl får fast anställning och köpa ut lånet i Spanien.

Nu säger frugan, men ska inte du komma tillbaka när du får lite stadigare ekonomi och hyra något här i Spanien ?

Jag tror att hon har blivit galen, först nu kastar hon nästan ut mig från både hem och land och nu sitter hon och nu sitter hon och säger att jag ska komma tillbaka och hyra något när jag får stadigare ekonomi.

Fattar hon inte att livet är lite dyrare i Sverige och måste ju leva som vilken människa som helst, hon värkar tro att jag ska bli rik eller något liknande.

Hon börjar att spåra ur.

Alltså jag är 33 år utan viktiga studier och varken erfarenheter och nu utlandssvensk, jag kommer inte få den här chansen med jobb i Sverige som jag fått nu, om jag nu ska vela mellan länder så kommer jag då förlora i längden, barnen kommer naturligtvis få vara med mig så mycket som möjligt och jag åka ner till dem så ofta jag kan.

Det låter hårt men jag är tvungen att bygga upp min nya bas för att kunna stå på mina egna ben just nu innan jag faller för lågt.

Tro mig det är tufft just nu i tanken på att jag har så få dagar kvar, jag utnyttjar dom hundra procent med barnen som jag kan medan frugan agerar som om inget har hänt, tråkigt att hon inte kunde medarbeta lite mer i dom här sista dagarna för att underlätta det hela, vill bara att slutet på det här går lugnt ut, kom till och med idéen att gå på bio dom sista dagarna för ge dom den sista bilderna på en hel familj, jag vet inte, kanske tänker jag fel?

Lån på två bilar, utbygg på huset och ett till litet privatlån, sammanlagt 7000kr i månaden när man lägger ihop allt.