Förvirrad och totaldeprimerad.

Varför ska ni skilja er?
Har ni prövat någon bra parterapi?

Lider med dig, det låter jättetufft.

Har du konfronterat din fru angående eventuell tredje person?

Jag förstår ifall du är deprimerad, och om hon är otrogen så förstår jag att du helst vill åka så långt bort som möjligt ifrån henne och det som du förknippar med ert gemensamma liv.

Även om Sverige representerar trygghet för dig, så är det min erfarenhet att man aldrig kan "komma tillbaka". Även om du åker tillbaka till Sverige så kommer du till "något nytt". Tiden i Sverige har inte stått stilla, utan människor du känt har förändrats, platser har förändrats, allt har förändrats.

Sedan kan jag förstå att det kan kännas enklare att bygga upp något nytt i ett land där du har vuxit upp, kan språk och kultur. Även föräldrapenningen kan också locka. Men vill du inte dela vardagen med dina barn?

Risken är dock att du kommer känna dig deppig i Sverige också. Man tar alltid med sig sig själv vart man än kommer. Även hur man mår. Oavsett vart du åker måste du börja där du står.

Människor kan svika, men jag tror på en Gud som aldrig sviker.

Önskar dig allt gott och dina barn. De behöver sin pappa och ingen kan någonsin ta din plats. Lämna den inte vakant.

fast risken finns också att människa nummer 3 kommer in i spelet och vips har hon en ny hushållsslav. Då kanske hon inte vill lämna bort sina barn till Sverige, utan du blir en långväga obekväm gäst.

Vart ska du bo i Spanien när du åker och hälsar på? Ska barnen bo hos dig då på något hotell eller ska de bo hos mamman och du träffar dem på dagarna?

En vuxen kvinna jag känner förstod inte förrän hon var vuxen att hennes pappa inte hade övergett henne vid skilsmässan när hon var tre, utan inte velat ta kontakt och lägga sig i hans exfrus nya familjeliv då hon träffat en ny.

Barn växer snabbt upp och ett halvår är en LÅNG tid i ett barns liv. När ni sedan ska träffas igen så kan barnet tycka att det känns konstigt och otryggt även om du är pappan, för det var så länge sedan ni sågs och det känns ovant.

Jag säger inte att du inte ska välja att åka till Sverige, men det är nog bra om du tänker både en och två gånger. Åtminstone så att du kan gå runt alla eventuella fallgropar.

Hur kommer barnen att må om du, som verkar vara en klippa i tillvaron, försvinner? De kanske snarare kommer att uppfatta att du lämnar, än att det är deras mamma som lämnar dig. Det kanske blir små sår i hjärtat av det som de upplever som ett svek.

Kommer de få prata i telefon och Skypa med dig? Det är inte bara du som kommer att sakna dem. Hur ska de bära sin saknad?

Och vid en eventuell vårdnadstvist framöver tror jag inte att det ser bra ut att du åkt iväg så långt bort. Tänk om person nr 3 inte är en bra person för dina barn och du känner att du måste ta över ansvaret helt för dem? Hur ska du då förklara att du stuckit?

Jag ska be för dig.
Styrkekram

Detta påminner mig lite om ett par vänner till oss som nyligen separerat. Hon var långtidssjukskriven pga olika psykosomatiska svårtolkade symptom och orkade inte arbeta. Hon gjorde visserligen en hel del hemma, men hade kanske lite svårt med rutiner och maken fick hela tiden täcka upp där hon missat något. Han stod för hela ekonomin i princip. I och med att deras ekonomiska förutsättningar blev mer ansträngda (de hade två barn, hus mm) så blev maken mer och mer frustrerad över hustruns tillkortakommanden. Jag tror att han glömde att älska henne i nöd och lust. I lusten gick det bra men inte i nöden. Atmosfären i hemmet förändrades och hon anklagades också för att vara lat (även om hon inte var latare nu än när de gifte sig) och bekräftelsekontot snarades åt.

Guess what, denna lady gick också och tränade på gymmet mycket. Detta var hennes andningshål från hemmet. Faktum är att hon från medicinskt håll uppmuntrades att träna mycket och detta var snarare något som ökade hennes energinivå. Varenda hälsorådgivare säger att träning är något som ökar energin i vardagen. Så i princip gjorde hon bara sin läxa. Det var också på gymmet hon träffade en annan man som visade henne uppskattning, vilket hon var svältfödd från hemifrån. Han fick henne att känna sig sedd och värdefull, han såg hennes styrkor medan mannen hemma såg hennes svagheter.

Klart som soppspad föll hon pladask och ett halvår senare var skilsmässan ett faktum.

Människor krisar på olika sätt. En del som blir deprimerade blir passiva, orkar inte upp ur sängen. De flyr in i drömvärldar. Om de bara får höra att de är lata och inte blir sedda för det lilla de faktiskt gör, lär det inte bli bättre. Och ja, man kan ha en depression utan att "verka ledsen".

Ger du din fru cred för det lilla hon gör? Om hon bara får negativa kommentarer från dig och inte respons på det lilla hon gör kommer hon inte att vilja göra mer.
Jag och min man försöker tänka på 80/20-regeln. Jag ger 80 och förväntar mig 20 tillbaka. Om båda fungerar så blir det balans.

Om du är trött på att du gör allt jobb och hon är lat och oduglig, tänk då på att det kanske inte är hon som lämnar dig. Du kanske någonstans redan har lämnat/slutat att älska henne?

Det låter ju litet som om du redan har bestämt dig någonstans för att åka till Sverige? Det känns som att du är i ett läge där du kommer kunna ångra dig hur du än gör...

Jag skulle verkligen rekommendera att gå till en bra familjeterapeut!
Ni har ju verkligen gjort allt vad ni kan i egen kraft. Innan ni avslutar det hela vore det bra att ha gjort det sista lilla ni kan göra så att ni vet att ni verkligen försökt allt. Vem vet, en bra familjeterapeut skulle kanske kunna få er att förstå varandra bättre, se ur nya synvinklar, ge er motivation och redskap att ändra era invanda mönster och om allt det börjar fungera bättre, kommer kanske även sexlivet att vakna till liv igen. Kanske ni kan lära er något av denna långa svacka, kanske den till och mer kan föra er närmare varandra i slutändan.
Det finaste du kan ge dina barn är att älska deras mor hängivet i nöd (det vill säga när du verkligen inte känner för det och du inte upplever att hon gör sin del) och lust och göra allt som står i din makt att få relationen att fungera. Det finaste du kan göra för dina barn är att återvinna deras mors hjärta med allt som krävs. Om du tror på Gud, så vänd dig till honom och be honom om hjälp. Det kan vara det som krävs. Jag förstår inte hur man ska kunna hålla ihop ett äktenskap utan Guds hjälp... Gud kanske kan visa er en bra familjeterapeut. När ni väl är i parterapi, så ge det hela då verkligen en chans. Du får försöka uppvakta din fru tills hon går med på det. Övervinna ont med gott och smälta hennes hjärta. Smöra om du behöver det. Hon kanske längtar att bli smörad för. Vinn tillbaka ditt hjärtas dam. Visa dina barn hur kärlek ser ut. Styrkekram..

Finns det inga sidor på internet var man kan hyra in sig hos någon i något rum någonstans i närheten av dina barn? Det tycker jag vore den bästa lösningen för dig, då spar du både de få slantar du tjänar samt är i närheten av dina barn.

De kommer kanske aldrig få bo i egna rum, men det är faktiskt bra för barn att bo i samma rum och lära sig dela på saker. Det är inte säkert de blir sämre människor för det, snarare tvärt om. Däremot kanske de blir sämre människor med en ansvarslös mamma och en frånvarande pappa.

Du kanske säger nu att du kommer komma tillbaka, men saken är den att när du väl kommit till Sverige kommer saken kanske se annorlunda ut. Du prioriterar pengar nu och även då kommer du kanske inte tycka att du har råd att åka och hälsa på, du kanske måste lägga tid på att fixa eget boende etc.Tänk om du träffar någon ny, kanske får nya barn med henne, då kommer dina barn i Spanien komma i andra hand.

Om din fru är katolik får hon väl inte gifta om sig?