Jag tror han tömmer mig på energi

Men fy det låter fruktansvärt att umgås med någon som är så gnällig. Visa honom vad du skrivit så kanske han vaknar  upp.

Alltså jag har sagt det flera gånger åt honom och han vet själv om att han är sån. Han har oftast någon ursäkt typ att det är tufft just nu med ditt och datt men så har det ju varit mest til och från i flera år. Alltid är det nåt som är fel. Jag önskar att han kunde hitta en livsglädje oavset vad som händer, någon grundlycka, men det verkar inte finnas.

Jag känner mig mest bara taskig som klagar på honom för han är ju så som person typ. Men jag vill att han ska söka hjälp eller fixa sitt liv som han vill ha det men jag är tveksam att drt kommer ändra något i längden.

Har någon erfarenhet av såna här människor? Kan det vända? Kan jag göra nåt eller kan han göra nåt?

Han mår inte bra helt enkelt. Hjälp honom att få må bättre, det kommer att hjälpa även dig.

Låter som om han är deprimerad. Ta med honom till läkare och säg att han behöver antidepressiva

Jag tänker likadant, tycker ju faktiskt lite synd om honom för det måste ju kännas tungt att må sådär hela tiden.

Tyvärr "tror" han inte på psykiatriker och medicin, jag skulle tro att han behöver SSRI och kanske rota lite i gamla problem men det kommer nog inte ske.

Det är ju inte säkert att det är något sådant han behöver heller. Det verkar mest som att han känner att han fastnat i ekorrhjulet och skulle behöva hitta på något nytt med sitt liv. Byta jobb, plocka upp en gammal hobby som legat på is ett tag, hitta en rolig aktivitet att gå på tillsammans med sitt barn, byta bostad, krydda sexlivet med något nytt etc. Helt enkelt något annat än den vardag han har idag.

Absolut! Men borde inte han själv känna av det? Man kanske blir avtrubbad?

Ge honom boken "Att välja glädje" av Kaj Pollak i julklapp. En liten pik iaf och han kan ju lära sig nåt av den :)

Haha

Alltså man hade kunnat tro att det var jag som skrev detta inlägg. Har EXAKT samma problem med min man. Hans inställning till livet, energin osv..

Det har gått så långt att jag inte ens orkar ta tag i hemmet när han är hemma. Men så fort han åker iväg med jobbet så börjar jag "leva" och saker känns inte ens tunga längre. Så kommer han hem. Allt bara stannar. Och jag har en klump i magen. Kan inte sova längre för att jag mår så dåligt i hans närhet. Man blir så nedstämd.

Har försökt få honom att förstå hur viktigt det är att försöka se det positiva i livet "men hur ska man kunna göra det om man har 'dåligt' med pengar?!" Ja, säger jag. Är det pengar som får dig lycklig? Behöver du pengar för att vara glad?

Jag är uppvuxen utan pengar, där vi inte ens haft råd till mat och vi fått flytta runt pga perioder när de inte haft råd med hyran. Släktingar har ställt upp med mat osv... så jag vet att det inte är roligt utan pengar och givet blir man EXTRA glad om man har lite pengar över en månad till nöjen. Men jag går ju inte runt som en bitterfitta övrig tid. Men det är ju inte bara ekonomin, utan det varierar, som du säger med allt från godis till allt möjligt. Det kan vara vad som helst som "förstör" hans dag. Min man har seriöst 1-2 bra dagar per månad. Och då menar jag inte att han går runt och är superglad dessa två dagar. Dessa dagar är han dessutom endast bara INTE sur och grinig.

Hej!
När man läser detta inser man att det finns fler. Min man är oftast 9/10 dagar gnällig. Har man storstädat köket så är det fläcken som man missat det han ser. Har barnen fått ett C på provet kunde det varit ett B osv. När han går till jobbet infinner sig en lättnad och man kan andas. När han är hemma ligger det som en blöt yllefilt över allting. När han går ut är det som att öppna fönstret och släppa in frisk luft i ett instängt rum...
Han har kort stubin och det finns inget som är för litet för att reta sig på.
Han har goda sidor och till och från funkar allt. Men när dessa dagar kommer vilket blir tätare o tätare är det tungt. Man kan nästan ta på irritationen.
Jag har talat med honom om huruvida han är deppig men så är det enligt honom inte.
Hans far är en stor pessimist med ett enormt självhävdelsebehov. Tror att det kan vara socialt nedärvt. Åtminstone lite.
Påfrestande

Jag förstår vad du menar, min mamma är sådan. Inte utåt för vänner och bekanta, men inför oss barn "man måste väl få vara sig själv när man träffar sina barn och barnbarn", förvisso, men bli inte förvånad om man väljer att minimera umgänget.

Jag känner igen känslan av att det gör ont i magen innan han kommer hem, och när han är hemma avstannar allt. Men inte på grund av att han är deprimerad och gnällig, utan snarare tvärtom: Han kommer hem klämkäck och tar tag i sådant som han tror behöver göras: Enkla praktiska grejer som går med automatik, t ex städ och disk. Mer komplicerade saker i hemmet, som det behöver planeras för, ligger helt på mig. Det dränerar mig på energi och det är jag som blir deprimerad och grinig inför familjen. Särskilt när han inte alls vill vara involverad i beslut som gäller familjeekonomi och de gemensamma barnen. Stök med daglig påklädning av småbarnen, kontakt med förskola och vabbande - det är det jag ensam som tar, han vägrar.  

Inte exakt samma problem som du har TS, men magkänslan och upplevelsen av upprymdhet när han är borta är densamma!

Det kanske låter idealiskt med en man som kommer hem och är glad och städar - men det är skillnad på att ha städhjälp och att ha en make tycker jag. Jodå, jag har försökt att prata om det med honom, men det vill han inte heller göra. Han kör på som en maskin med rutinerna. Om jag städat så upptäcker han smulorna under stolen som jag missat att sopa upp, eller sand som något barn dragit in för 10 minuter sedan. Om jag rengjort skåpdörrar och putsat glasdörrar - då märker han det inte. Då får jag tala om det särskilt när han samtidigt är enormt besviken på mig för att diskbänken ser ut som den gör efter en jäktig morgon. 

Appropå barnleksaker så kommenderade han in mig i barnens rum "för att röja upp" klockan halv elva på kvällen...

När jag är ensam är allt mycket lättare, och jag blir förvånad över hur snabbt jag blir piggare av att han är borta och får saker gjorda; ja även disk och städ när det får ske på villkor av barnens dygnsrytm, dvs barnen får lägga sig i lugn och ro tidigt, och jag får snygga till tyst och lugnt senare på kvällen, men givetvis inte störa barnens sömn.

Jag funderar på om jag skulle bli piggare om jag var helt ensam med barnen och inte ens har "hjälp" med disk och städ.

Jag har själv läst "Att välja glädje" av Kay Pollak - och för mig själv var boken bra att läsa. 

Min föredetta kunde vara så. Det jobbiga var att när jag tog upp det med henne upplevde hon det som att jag inte ville att hon skulle uttrycka sina känslor. Så det gick liksom aldrig in, när jag sa att det tärde på mig att så ofta lyssna på henne älta negativa känslor och oro.

Många gånger var det väldigt bra mellan oss, men vi fick en rätt osund balans där jag upplevde mig ansvarig för hennes välmående. Sånt där övas ju in, och till slut har man en vana med varandra.

Jag tror att hon precis som jag kände sig kvävd av detta, det är ju såklart inte kul att vara så heller. Anledning till varför vi bröt hade mycket att göra med en oförmåga att utvecklas med varandra, och det går ju hand i hand med etablerade vanor och mönster.

Nu träffas vi som goda vänner. Och även om vi aldrig riktigt lyckades göra upp om den grejen, så är det bra mellan oss. Jag känner mig inte längre ansvarig.

Jag menar inte att sådana här situationer måste sluta i uppbrott, men det är viktigt att vara tydlig med den andra vad man klarar av att bära. Förklara att det inte fungerar för dig att han ventilerar sina känslor på det sättet. Han kan ju inte hjälpa hur han mår (även om det såklart vore bäst om han aktivt sökte hjälp för det), men det är faktiskt hans ansvar att inte låta sitt mående gå ut över dig på det sättet.

Undrar hur det gick med er situation. ? 
Lever ni tillsammans än ?