Eller hur, så har jag också känt här på forumet. Det är lätt att känna sig ensam och isolerad, men egentligen är vi många :)
Vi gjorde äggplocket i augusti förra året. Jag var livrädd för sprutorna, är ganska nålrädd av någon anledning, så det var det första jag tog upp med BM på IVF. Med hennes hjälp fick jag träna innan det var dags, och det var jätteskönt. Det liksom avdramatiserade allt. Får du någon av sprutorna jag fått (Gonal-f och Ovitrelle) kan jag lova att nålen är extremt tunn och knappt känns. Sen känns det ju fel att sticka sig själv ;) Jag fick lära mig att hålla nålspetsen mot stället jag skulle sticka på några sekunder innan själva sticket. Då domnar nerven av, och det känns NOLL att sticka, så jag skötte alla sprutor själv trots att maken är sjuksköterska ;) Så oroa dig inte så mycket för sprutorna, du kommer känna dig jättestark och cool som kan ta dem ;)
Man gör ungefär likadant som par när man genomgår ICSI som vanlig IVF, det är bara befruktningen som är annorlunda. Mannen lämnar in spermaprov till labbet strax före plocket. De väljer noggrant ut de allra finaste spermierna. När äggen kommer kapar de av svansen på spermien och injicerar in i ägget. Man vet alltså att spermier tar sig in i äggen, så samtliga dugliga ägg blir befruktade. Sen är det inte alltid så att äggen delar sig, men det är en annan femma. 2-6 dagar efter plocket kommer man tillbaka och sätter in ett embryo i livmodern.
Det har gått strålande för oss. De två första embryona vi fick tillbaka klarade sig tyvärr inte. Tredje blev en kortvarig graviditet som slutade i missfall, men jag var ändå gladare efter det än innan för att jag visste att vi faktiskt kunde plussa och fick hoppet tillbaka. Fjärde gången odlades embryona som var kvar till blastocyster (5 dagar gamla), vi fick till och med kika på den lilla klumpen i mikroskop innan den sattes in! Det gick strålande och blev en liten dotter som växer och frodas i min mage. Är nu i v. 31, och än så länge har allt gått bra. Så vi har alltså gjort ett plock med fyra återföringar varav två av dem gett upphov till graviditet. Så jag är väldigt positiv till metoden ;)
Jag blev gravid i Maj i år, och anledningen till att det tagit tid är främst att jag under behandlingen slutade ägglossa. Jag gick in i väggen ganska ordentligt i december, så i och med att kliniken väntade på en ägglossning för att sätta tillbaka embryo blev det en lång väntan innan vi slutligen gav upp. Då fick jag börja hormonbehandla inför återförandena, och det gick bra.
Det kan gå fort, det kan ta tid. Det jag upplever som mest positivt med IVF är att det händer grejer. Det är inte riktigt samma sak som när man försökte på egen hand, för då kändes det hopplöst och man hade inte en susning om det överhuvudtaget hände något. Med IVF vet man om äggen delar sig, hur odlingen går, att det man ruvar på faktiskt är ett embryo istället för en tom livmoder och så vidare. Man har koll och man får hjälp.
Ta ett försök i taget. Plötsligt en dag funkar det, och det kan vara vilken gång i raden som helst. Det enda man kan göra är att ge det tid och hålla hoppet uppe. Lägg mycket energi på livet utanför IVF så går tiden snabbare och tålamodet håller lite längre. Som sagt - det är en spännande resa ni ska påbörja. Tärande, jobbig men spännande och ibland fantastisk. Det är först nu ni börjar försöka på riktigt, så stryk alla gamla försök som aldrig blev något. Nu har ni samma chans som alla andra :)
men är såklart glad att det finns så pass bra hjälp idag som det faktist gör! :) vad innebär en ICSI, har en magkänsla att det lutar mot det även för oss, då dom sa att han spermier vad få och inte så snabba och rörliga..