köttätning känns som ett psykopatiskt drag

Jag tror att vi ser lite av ett generationsskifte här, och det är väl bra att framtida generationer tänker så?

Men ni behöver också förstå att man inte bryter ett helt livs vanor bara så där. Där jag gick i mellanstadiet fanns det en enda vegetarian bland 100 barn. Och henne tyckte vi alla synd om för hon fick identiskt samma råkosttallrik varje dag, året runt, alla de skolåren.

Det var alltså extremt udda bara att äta vegetarisk kost, och våra morföräldrar försökte fortfarande proppa i oss kalvsylta och paté och ålaladåb och sånt till jul. Vår förändring var att börja ta avstånd från den fetaste köttmaten och få in mer grönsaker och skaldjur. Medelhavsköket svepte med sig en våg av pasta, emn fortfarande finns det ju män som inte äter det utan bara tycker att potatis och brunsås är riktig mat.

Jag äter vegetariskt och fisk flera gånger i veckan, försöker köpa vilt när det finns och försöker tänka på hur mycket kött jag köper- och äter- när jag äter det. Det får vara min förbättringspotential, men vegan vill jag faktiskt inte bli.