Kär i en 21 år åldre man
Jag är en 30-årig kvinna som lever i ett bra förhållande med en jämnårig man sedan ca 10 år tillbaka. Vi har det bra på alla sätt och vis och har alltid haft det bra. Vi trivs tillsammans och älskar varandra, delar värderingar, intressen, umgänge, åsikter och drömmar och har egentligen ett "perfekt" förhållande... MEN... Jag är inte kär. Jag älskar min partner och tycker att han är världens bästa och rent "objektivt" kan jag se att han är den perfekta för mig, men jag känner inget "pirr i magen", ingen gnista och ingen passion. Den här saknaden efter pirr och passion har funnits hos mig mer eller mindre under hela vårt förhållande men det har växt sig starkare det senaste året. Jag har gått från att resonera att "man kan inte få allt i en partner ändå och allt annat är perfekt" till att tänka att "jag vill nog inte leva hela mitt liv utan att få uppleva den där 'stora kärleken'"...
Så träffade jag plötsligt, för ca ett år sedan, en person som visade sig bli den där "stora kärleken". Med honom upplever jag känslor, fjärilar, pirr och en attraktion som jag aldrig någonsin varit i närheten av med någon annan människa, varken min nuvarande partner eller någon annan. Och likadant känner han. Vi är båda förvånade och förundrade över dessa starka känslor och är båda två ganska övertygade om att den här kärleken vi upplever, den får nog inte alla människor uppleva ens någon gång i hela sitt liv. Så starkt är det... Det är så fantastiskt härligt, underbart och fantastiskt och jag hade inte velat dö utan att få uppleva det här. Han tittar på mig som ingen annan, rör mig som ingen annan och får mig att må som ingen annan någonsin har fått.
Men, nu kommer vi till det stora MEN:et... Mannen i fråga är 21 år äldre än mig... Jag har aldrig tidigare förstått mig på folk som blir kära i människor som är så mycket yngre/äldre men nu kan jag bara säga att det är nog för att jag inte har upplevt såhär stark kärlek förut. Jag vet att allt förnuft talar mot att jag och mannen i fråga ska ha en framtid men våra känslor är så starka så hjärtat vill inte alls lyssna... Mannen har också barn sedan tidigare men det känns som ett mindre problem i sammanhanget (de bor inte längre hemma). Han har också sagt att han kan tänka sig att skaffa fler barn om jag vill det. Men min stora oro i det här är själva åldersskillnaden. Vi är på en väldigt lika nivå mentalt och mannen i fråga är ganska "ung och pigg" i sinnet... Men hur blir det om 12-15 år när han går i pension och jag fortfarande har 20 år kvar att jobba? Och när jag går i pension och han plötsligt är 85 och kanske inte orkar någonting... Jaa, det är bara några av alla funderingar och rädslor jag har... Vad vänner och familj skulle säga skiter jag faktiskt totalt i. Jag oroar mig bara för vad som kommer hända med mig, med oss, med mitt liv och med våra liv om åldersskillnaden en dag blir ett större problem än vad det är idag...
Ska jag lämna ett förhållande med en person som jag älskar och vet att jag kan ha ett bra liv med, och som jag vet att jag kan uppleva livets alla faser med, men hela livet sakna "pirr" och passion, för en man som jag är galet förälskad i, och som jag känner känslor för som jag aldrig tidigare känt, men som är så mycket äldre och redan har levt "ett helt liv" före mig, och som jag inte kommer kunna uppleva alla livets faser med på samma sätt?
Ska hjärtat eller förnuftet få bestämma? Snälla, ni som har varit med om liknande saker, dela med er. Dessa starka känslor gör mig tokig och jag vet inte vad jag ska göra...
