Jag har ett barn i ettan och vi kommer ofta försent. Det beror på att mitt barn har ett sånt fasligt morgonhumör som vi måste hantera lågaffektivt, vilken ibland kan ta tid. Vi har i samråd med skolan kommit fram till att det är bättre att barnet äter frukost i lugn och ro (utan utbrott), än att vi kommer i tid.
Jag är lärare och tycker det är det behövs lite mer förseningar i vårt hyperstressade och tidsfokuserade samhälle. Det finns inget som begränsar livet av en lika dum orsak, som just denna princip att komma i tid. Vi jagar livet ur våra barn: ur säng, till skolan, mot fritidsaktiviteter, till matbordet och i säng.
För att?
Vi är så djupt anpassade till vårt samhällssystem där allt kretsar kring att passa tiden. Hinna. Hinna. Hinna.
Allmänt sett tycker jag att vi behöver chilla lite mer i vardagen och TA oss tid, istället för att låta tiden ta oss. Ta makt över tiden! Jag höll på att jäkta livet ur mig tills jag en dag började tänka annorlunda. Just i den där stunden då du och barnen är som mest jagade, ta ett djupt andetag och tänk: Det är ingen som tar skada av att vi blir sena, men vi blir skadade av att jäkta!
För att återknyta till försenade skolbarn. Det är ingen skada skedd om barn är lite sena på morgonen. Arbetar man i skolan (F-6) är det en del av uppdraget, att se varje individ och ta hänsyn till hens situation. Som i exemplet med busstiden som inte riktigt klaffar.
Eftersom samhället är som det är, ingår det ju viss tidspassning för oss vuxna. Att komma i tid till sitt jobb ingår i uppdraget som man får lön för, oavsett vilket yrke man har.