Hur kan man låta sina barn komma för sent till skolan?

Varför är det alltid föräldrarna som är de skyldiga om barn gör något? Jag vet att när jag var liten så var mamma väldigt noga med att jag skulle gå till skolan i tid. Men jag själv ville inte det och strulade ibland till det och kom sent eller gick inte till skolan alls även om hon gjorde allt för att få mig till skolan. Varför tror folk att de är bättre föräldrar än andra p.g.a en sådan här grej som inte alla föräldrar har kontroll över? Känner man inte en person kan man inte döma heller. Vad vet du om barnet har en diagnos eller mår dåligt p.g.a något annat om därför inte kan vara i tid?

"Hur kan man låta sitt barn komma sent?" Snarare: hur kan man vara så verklighetsfrånkopplad att man tror att alla familjer ser likadana ut och att alla barn beter sig som ens eget.

Fast som förälder har jag ju alltid ansvar för mitt barn. Om mitt barn kommer för sent till skolan eller inte går dit alls så är det ju givetvis mitt ansvar. Sen kan det föreligga problem och diagnoser som gör att jag som förälder inte har möjlighet att få iväg mitt barn men det är ju fortfarande mitt ansvar (och min skyldighet) att ta hjälp för att försöka komma tillrätta med problemet.

Jag kan inte förstå varför man som förälder ska gå i försvar hela tiden och säga att ni vet inte hur vi har det osv. Nej, det vet vi inte. Ingen vet egentligen någonting om någon annan människa men vi måste ändå ta ansvar över oss själva (och våra barn). Det kan vi inte lämna ifrån oss hur gärna vi än vill eller vilka anledningar vi än må ha för att vi har det svårare än andra föräldrar. 

Mitt barn bits t ex på förskolan. Han är mitt barn, alltså är det mitt ansvar att se till att han slutar med det. Jag måste prata med honom om det, jag måste vara nära honom när han leker med andra barn på fritid, jag måste informera förskolan om att jag ser problemet och kolla så att även de arbetar med problemet (eftersom jag inte är där). Jag kan aldrig frånskriva mig själv från det bara för att "jag inte alltid är där" eller för att "ingen vet hur vi har det hemma".

Det människor som med lätthet alltid kommer i tid. Dessa visar tyvärr ofta väldigt liten förståelse för de som nästan omöjligen klarar av att hålla tider. De förstår inte att det kan vara svårt för någon när det är så lätt för dem själva. Då ligger det nära tillhands att kärlekslösa domar fälls.
Det finns familjer som är mer kaotiska än andra. Ibland ligger kognitiva funktionshinder bakom, och jag vet människor som stångat huvudet blodigt för att komma i tid men misslyckas ändå gång på gång. Ackompanjerat av samhällets moraliserande och ibland hån. Men de är tids-blinda och har lika svårt att komma punktligt som det är för någon med dyslexi att läsa ett stycke text. Tidsblindhet är inte ovanligt t ex bland människor med ADHD och Aspergers.
Jag säger inte att det är rätt att komma försent. Jag tycker bara inte att man ska vara så dömande mot människor bara för att man fått den gåvan att kunna klara av att komma i tid själv.

Nu har jag inget skolbarn utan bara en fyraåring men han har haft en period där han ställer sig och vrålar längst vägen till förskolan. Det kan vara på grund av precis vad som helst, omöjligt att förutse och förhindra. Och där kan han stå och skrika allt från 5 minuter till en halvtimme, alternativt flera gånger på vägen. 

Visst försöker jag ta marginaler för detta, men gångtiden är ca 7 minuter och då kan det inte vara rimligt att jag ska gå ut 60 minuter innan varje dag trots att det bara är någon gång ibland det blir så mycket bråk, för vi har ju inte rätt att lämna något tidigare än den tiden han har tid från. Då får vi ju stå utanför i 50 minuter. 

Nu hoppas jag förstås att han inte ska hålla på så i skolåldern, men jag antar att vissa barn har sådana problem även då, och tja, det är "hur". 

Alexi, schema eller ej, om något oförutsett händer så spricker det ju ändå?
Jag var mästare på dessa tidsscheman som ung, men med en dotter som kunde komma på att trilskas 3 min innan avgång så sprack det ju ändå. Fortfarande ursäktar jag inte sen ankomst, men det gör det svårt att klara schemat om det skiter sig i sista minuten.

Hahaha, ja......var ska man egentligen börja....

Jag har inga barn och har bara mig själv att rå om och jag får ganska ofta tjurrusa till tunnelbanan för att hinna med den på morgonen. Men bara om jag ska vara på jobbet en specifik tid, de veckor då jag har flex går det hur bra som helst för mig att komma till den tiden jag bestämt mig för att komma.

Varför?

Påklädning kan ta allt emellan 5-15 min. Och då står jag inte och velar och väljer kläder, utan jag får helt enkelt inte grepp om vad nästa moment är. Tex börjar jag ta på mig tröjan och kommer på efteråt att jag inte satt på mig bh:n tex. Tappar kläderna på golvet osv osv.

Samma sak kan hända med frukosten, men inte lika ofta.

Dagar som är sådana är också dagar då jag har noll tidsuppfattning.

Plötsligt har tiden gått ut och man måste rusa. Att ens börja stressa i de situationerna brukar bara resultera i ännu mer hjärnsläpp.

Man kan ha respekt för en person och ändå misslyckas. Avsikten kan vara att komma i tid trots att personen inte gör det. Och om du nu aldrig kommer försent så är du knappast någon perfekt person i allt, så vad har du för rätt att döma andra och hävda att de saknar respekt?