Om jag var dig skulle jag börja köpa julklappar och spara pengar tidigt så att barnen kan få det mer rättvist. Sen är ju barnen så pass stora att om dom skulle fråga kan du ju förklara varför dom får mindre också?
Om jag träffar någon ny skulle jag aldrig dra ner på julklappar och presenter till min son för att han tjänar mindre än mig.
Ts, gör du mer hushållsarbete hemma än din sambo? Eller tar mer ansvar för alla barnen?
Ts, ta upp för diskussion med din sambo om ni är en familj eller om ni är två familjer som bara råkar bo under samma tak.
Tycker själv att alla i en familj bör ha ungefär samma levnadsstandard. Skillnader bör åtminstone inte märkas av en högtid som julen!!
Det är ju korrekt att du inte kan kräva att han skjuter till några pengar. Däremot kan du ju be honom att dra ner på julklapparna till sina egna barn. Om han vill ge mer kan han ju passa på att ge sina barn dyrare födelsedagspresenter istället (skillnaden märks mindre då) eller bara lägga undan mellanskillnaden på sina barns sparkonton.
Tycker inte ts funderingar är ett dugg konstiga. Känner själv till flera stycken som firar jul tillsammans med sina släktingar där det koordineras med julklapparna så att det inte ska bli några extrema skillnader.
Vete fan om jag själv skulle vara så sugen på att fira jul med en sambo som ts har för mina barns skull. I alla fall om mina barn var gamla nog för att förstå.
Så jag är hjärtlös för att jag tycker att varje förälder har ansvar för att ge sitt barn det den behöver (dvs kärlek och trygghet) och anser att varje förälder utifrån sin förmåga sedan har möjlighet att ge sitt barn vissa materiella ting? Är kärlek detsamma som att överösa sitt barn med presenter eller kan detta ske på andra sätt? Varför har ts ett sådant behov av att hennes barn och hans barn har exakt samma förutsättningar? De är ju barn till olika personer, har växt upp på olika sätt och är såldes olika individer med olika förutsättningar. Nu lever ts tillsammans med en man som har barn och vill ge de barn som är hans julklappar för en viss summa. Ts och mannen har inte delad ekonomi och de delar inte barn, de är två vuxna människor som valt att leva tillsammans och in i relationen kommer ett antal barn från varsitt håll. Av denna anledning ska mannen, jul efter jul, tvingas punga ut massa extra pengar på ts barn för att ts inte själv har ekonomiska möjligheter att ge sina barn det hon känner sig tvungen (?) att ge dem? Ts kanske ska förstå att man ej kan leva över sina tillgångar, och man kan ej tvinga sin sambo att försörja en själv och andras barn. Ts sambo har ej några sådana förpliktelser. På vilket sätt är jag hjärtlös?
Hm. Jag tänker helt tvärt om. Jag tycker ts attityd känns väldigt trist och ledsam. Jag är kvinna. Är tillsammans med någon som har barn men jag har inga barn. Skulle vi få barn skulle jag aldrig börja spara till hans barn också. Bara till mitt. Då vet jag att barnet har två föräldrar som har ansvar för barnet. Sedan accepterar jag att barnet måste bo med sin förälder. Men jag skulle aldrig känna likadant för barnen. Mina är mina och andras är andras, finns inget mittemellan. Men vi är olika.
Menar du att man bara älskar någon om man betalar för den personen? Att man måste köpa kärlek?
Eller hur menar du med parallell mellan kärlek och pengar i en familj?
Fast varför kan inte han få ge sina egna barn dom julklappar han vill ge dom utan att behöva kompensera dina egna barn för det?
Jag tycker att det känns rimligt och logiskt i och med att ni har separerat ekonomi samt att han rent biologiskt står sina egna barn närmare än dina egna barn.
Jag ser det som att han gör vad han vill med sina pengar (som blir kvar när hans del av hushållskostnaderna är betalda)
Vill ts ha råd att unna sina egna barn lite dyrare julklappar får ts se till att öka sin inkomst med t.ex extra jobb.