Jodå, Happy Sally är läst och jag har funderat lite grand på det, här är några spontana tankar om boken. Berättelsen är inte linjär, utan växlar mellan olika epoker och händelser. Redan i baksidestexten står det att två övertygade, egendomliga simmerskor möts i kanalens tidvatten. Kanske har tidvatten mer än en innebörd där, historievatten, tidvatten. Den är inte heller berättad ur ett perspektiv som ska vara lätt och givet för läsaren att följa, snarare är den författad ur ett dagboks. och anteckningsperspektiv. Jag reagerade lite på att dottern, eller hela familjen, fick oavsända brev skrivna till sig av Ellen, som Viktor hittade vid städandet av båten. Skrev hon brev till dem fast de var med på resan också? Kanske berättar det mer om avsaknad av analytisk förmåga hos mig mer än något annat.
Möjligen skapar det här sättet att skriva lite distans till misslyckandena och de mer sorgliga händelserna, till misslyckandena. Intressant att fadern heter Viktor och båten Victory, och att han vann genom att få sin Atlantenresa igenom. Knappast ett sammanträffande. De pittoreska dagarna i Dover blandas med mer allvarsbetonade händelser. Också de kalla strömmarna, frusenheten, uppgivelsen och misslyckandena beskrivs med.
De två barnen är namnlösa men ändå så framträdande. Vid sjön, vid en simträning ropade pojken efter sin mor upprepade gånger. Kanske en metafor för längtan, efter uppoffringar. Dottern önskade vid ett stjärnfall, att Ellen inte skulle lyckas vid sitt försök att korsa kanalen. Kanske ett uttryck för att konkurrensen gentemot simmande skulle upphöra. Ellen simmade sin väg till slut, nederlagets självmord kanske. Inte heller blev det något Amerika, kanske för att Viktor tyckte att själva resan var målet, kanske var det ännu ett nederlag, trots namnet och båtens namn till trots. Dottern brände i slutet dagboken, gjorde en liten brasa, precis som det gjordes för att vägleda Sally Bauer då hon korsade kanalen.
Nu har jag läst färdigt Aprilhäxan av Majgull Axelsson!
Boken handlar om fyra kvinnor vars vägar korsas. Den tar upp stora livsfrågor och en av dem är om en enda positiv händelse kan uppväga alla negativa. Kan en livshändelse vara så värdefull att den är värd allt lidande man någonsin varit med om? Det är svårt att svara på, särskilt om man lidit mycket, vilket alla personerna i boken har.
Hur lidandet yttrar sig skiljer sig åt. En viss typ av lidande är livet man inte får leva, men ändå drömmer om. Detta vet Aprilhäxan allt om.
Om dagarna lever hon sitt liv i en sjukhussäng. Hennes enda sätt att kommunicera är via en skärm, men det finns egentligen bara en person som hon vill kommunicera med. Dagarna utgörs av kroppens fysiska begränsningar och liggsåren äter på hennes kropp med god aptit. Men om nätterna lämnar hon kroppen och allt lidande bakom sig och flyger på lätta vingar ut i världen. För några timmar är lidandet bortglömt, då hennes själ tar plats i en fågel eller annan lämplig värd.
På så vis kan hon följa de andra kvinnornas öden. Kvinnorna som en gång var barn som fick komma till samma fosterhem. Hemmet där Aprilhäxan valdes bort och lämnade plats åt de andra.
Boken var tänkvärd och fick mig att fundera över vad som är ett lyckligt liv. Det fanns inslag av både dikt och kvantfysik och ibland glömde man bort vilket som var vilket.
Jag ska just läsa om "Sunshine" av Norma Klein, jag tror den är från cirka 1975. Den bygger på bandinspelningar av Jacquelyn Helton som 1971 gick bort endast 19 år gammal i ostesarkom. Hon efterlämnade en tvåårig dotter som hon tillägnade inspelningarna.
Hennes bandspelare blev stulen och någon kontaktade media för att uppmärksamma hennes fall. Hon fick brev från många människor som ville visa sitt stöd, och efter hennes död spelades det även in en film med samma namn som boken och senare en uppföljare om hur hennes unge make gick vidare med hennes dotter som var hans bonusdotter.
Boken finns magasinerad i flera exemplar på mitt bibliotek, som ungdomslitteratur.
Läser "Hundra år av ensamhet" av Gabriel Garcia Marquez. När jag såg att den finns på Netflix som serie ville jag läsa boken först. Har funderat på att läsa den tidigare men den har alltid hamnat i skymundan på min läslista.
I början tycker jag boken var lite svår dels p g a namnen och att den lämnar mycket av känslorna till läsaren. Den går också i en rasande fart som att hela boken är nedtecknad i brådska. Nu när jag kommit in i den så är den mycket intressant och de övernaturliga sakerna som beskrivs utan omsvep ger verkligen en extra dimension. Ensamheten är påtaglig men ej uppenbar, jag har ingen aning om det är den ensamhet som avses i titeln då jag inte läst klart och inte har hela historien klar för mig. Hittills helt klart läsvärd men man behöver läsa en bit för att komma in i den.