särbos

Då åker ni andra själva, ett "vuxet" barn (som förmodligen inte betalar resan) bestämmer inte vem som  medverkar på den. Handlar ju uppenbart om någon uppmärksamhets sak. Förklara att du såklart ska ha med ditt barn om hennes pappa ska ha med sina. Antingen bjuder man med bådas barn eller ingens. Vill man inte med stannar man hemma. Har du frågat vad som är själva problemet? Att din son är pratglad är väl inget att bry sig om tänker jag, hellre det än tyst och inåtvänd tycker jag i alla fall. Sen kan det vara något annat också som stör 17-åringen som du som mamma kanske inte ser. Försök förklara för 17 åringen att du och ditt barn blir ledsna och tycker att det är tråkigt att ni inte alla kan göra något ihop. Jag menar, om nu 17 åringen inte vill umgås med sitt bonussyskon så kan h*n ju umgås med sina egna syskon istället, men h*n behöver ju inte förstöra semestern för er andra.

Enda konkreta vi fått veta är att 12-åringen väcker 17-åringen genom att prata för tidigt i skype på morgonen. Läs ca 9.00 vi har löst det och 12-åringen är väldigt tyst fram till 11.00

Men annars bara att hennes är jobbig

Vad tycker 12 åringen om 17 åringen då?

Hur har ni löst det? Tagit bort internet till kl 11 är väl det bästa/enda?!

Mitt ex son fullkomligt SKREK på Skype när han spelade online, hade gärna stängt av den killens internet dygnet runt en period, men pappan stördes inte/hörde inte.

Bör rimligtvis finnas andra orsaker än detta eller ska din unge ha med sig datorn på semestern?

Nä vi har inte tagit bort internet. Pratade med 12-åringen så hem skypar inte förrän efter 11.00. Berättade att 17 åringen tyckte det var jobbigt.

12-åringen har inte uttryckt något angående varken 17-åringen eller de andra. Hen är ganska öppensinnad.

Jag tror det handlar om ovanan att någon mer vill ta plats i pappans liv. Får ju som sagt inget mer konkret, bara att 12-åringen är jobbig.

Hur kan man få ett så "stort barn" att acceptera förändringar

Jo men tänk det från 17 åringens sida. Hen tvingas leka familj med människor hen inte har valt. Ni har bestämt att dom plötsligt ska bli syskon och 17 åringen ska bo med en massa nya människor. Det är väl inte konstigt att det blir en motreaktion?

Tänkte någon sa ' nu ska du bo med denna mannen som du inte gillar och hans barn. Ni ska vara en familj och fan ta dig om du inte reagerar uteslutande positivt! Då kommer vi kalla dig svartsjuk'

Det är inte lätt när familjen är ett flytande begrepp med människor som kommer och går. Det är otroligt otryggt.

Hur länge har ni varit tillsammans? Även om ni vuxna trivs tillsammans så behöver ni vänta in barnen så att de hinner vänja sig.

Vi bor inte tillsammans, men ses oftast o bor över på helgerna. Oftast hos dem eftersom de är fler o inte vill åka iväg hemifrån sina datorer o prylar.

Vi har varit tillsammans i drygt ett år.

Tydligen är jag helt accepterad, men inte mitt barn.

Jag tycker att 17-åringen får stanna hemma då. Det är inte rätt att det ena barnet ska få diktera villkoren och förstöra för övriga familjen. Bjud med alla men vill någon stanna hemma så måste det vara okej

Men självklart är det lättare att acceptera dig som vuxen än ett barn som de förväntas umgås med/låna ut sina saker till.

Om du tänker dig in i motsvarande situation så kanske du förstår hur det blir för dem. Tänk dig att din dotter ville bo ihop med sin bästa kompis varje helg hon är hos dig. Den här kompisen har med sig sin mamma varje gång och även om du inte förväntas underhålla mamman så förväntas du ändå låta henne använda köket och vardagsrummet precis som om det vore hennes eget. Hur positiv skulle du vara mot kompisens mamma efter några månader?

Ni kanske kan vara hos er istället lite oftare. Och lämna sjuttonåringen hemma själv?

Tar för givet att sjuttonåringen även har eget rum och får lov att vara ifred när det önskas?

Alla barnen har egna rum, min 12-åring får förfoga över ett också. 17-åringen är tonåring, kommer ut till måltider o nån enstaka gång annars sitter hem vid datorn på rummet. Enda som går in oinbjudna är pappan. 12-åringen har med sina egna saker o lånar inget av de andra barnen.

Pappan vill inte lämna barnen själva o de vill inte lämna sina spel.

Förstår ju att vi är inkräktare i deras liv men tycker samtidigt att den som är äldst borde kunna ha lite förståelse att pappan har rätt att träffa någon också.

Den helgen pappan inte har sina barn jobbar han så ska vi aldrig kunna ses pga detta?