Hur blir man världens bästa mamma? Min var liksom ingen höjdare.... *långt*

Jag har haft en sätt komplicerad relation till mina föräldrar under uppväxten. Det är egentligen först efter jag fick barn som jag börjat uppskatta min egen mamma. Innan dess har hon inte direkt funnits, utan mer varit i skuggan av min pappa som bestämt allt och är känslomässigt invalidiserad.

Min mamma har aldrig protesterat mot att pappa mobbat mig och min syster och favoriserat vår storasyster. Hon har aldrig skyddat oss mot hans påhopp, hans raseri eller hans våld (han har varit på oss fysiskt ett fåtal ggr). Hon har aldrig peppat oss i relationsproblem, bara typ: Jaha, det var värre för mig, bla, bla, bla bla.

På älde dagar har hon dock fokuserat rätt mycket på personlig utveckling och det har lett till att hon ger oss mer uppmärksamhet och även faktiskt säger att hon älskar oss. Det har liksom inte hänt innan jag fyllde 30 år vad jag kan minnas....

Jag minns inte min barndom som gosig, kärleksfull och trygg. Det enda jag minns är typ ett neutrum som under mellanstadiet och högstadiet urartade till något som liknar ett krig. Lögner, svek, hot, bråk, besvikelser, kärlekslöshet. Mycket handlade om prestation i skolan samt i den sport jag då utövade.

Nu har jag egna barn. De är små än men en dag kommer ju då de kan se tillbaka och konstatera huruvida jag varit en bra mamma eller inte. Jag vill att mina barn ska lita på mig, att jag skulle göra vad som helst för dem. Att de ska kunna berätta vad som helst för mig, om de är olyckliga, har det jobbigt med kompisar eller i skolan. Det har jag aldrig pratat om med mina föräldrar. Allt handlade hela tiden om att gömma det, gömma mensen, gömma att man skolkade, gömma att kompisarna försvann, gömma att man mådde dåligt.

Så hur gör man? Hur blir man en bra mamma till sitt barn genom uppväxten?