40+:are som jobbar mot en bäbis sommaren/hösten 2016

Hej!

Jag anmäler mej härmed: fjärde barnet planeras, dom andra är födda 08, 10 och 14. Själv fyller jag 40 år nästa år, men hoppas att det ska gå bra ändå. Vi har tänkt öppna babyfabriken tidigast i december.

Själv då? :)

Jag förstår dina tankar. Pendlar mellan likadana tvivel själv. Tror å andra sidan att man kanske alltid gör det när man står inför stora beslut och stora förändringar. Hos oss har vår minsting börjat sova dåligt (från att alltid ha sovit jättebra), vilket har fått mej att känna att vi nog åtminstone borde skjuta upp försöken med några månader (haha, tidsspannet i den här åldern är verkligen tajt: förr skulle man väl ha skjutit upp försöken med några år ;)) MEN ... i skrivande stund är jag lite osäker på om jag har en ovanligt jobbig pms på gång, eller om jag HELT I MISSTAG har gått och blivit på smällen trots allt. För vi försöker alltså inte aktivt ännu, åtminstone. Blir nog tvungen att testa, kanske redan, idag. Tycker att det känns misstänkt likt en tidig graviditet ... Hoppas på inbillning! :)

Jo, jag var inte gravid. Men konstigt var det, med superömma bröst, molvärk och enorm trötthet.

Men hörni tjejer, nu skulle jag verkligen behöva lite input. Vi har alltså tre barn, 7, 5 och 1. Jag är hemma med de två yngsta, och njuter oftast av tillvaron som hemmaförälder. De senaste veckorna har däremot sömnen strulat hos minstingen, hon är mitt inne i någn sorts tidig trotsfas och femåringen är väldigt klängig och gnällig. Det känns som att jag just och just orkar hålla huvudet ovanför ytan, det är verkligen en otrolig kamp att få ihop vardagen just nu. Och jag tänker med mitt förnuft att nej herregud, det är ju OMÖJLIGT att addera en unge till på detta kaos. Fast samtidigt känner jag en oföändrad längtan efter att få uppleva hela äventyret igen: vara gravid, vänta, längta, ta emot bebisen - jag är en riktig bebisjunkie, finns inget jag älskar så mycket som nyföddingar.

Jag har själv lite svårt att begripa hur jag kan längta så intensivt efter ett till barn, då jag samtidigt just nu märker hur kaotiskt och tungt det kan vara med tre. Samtidigt är ju småbarnstiden kort, och jobbiga perioder som den här brukar passera på några veckor.

Är jag liksom galen som ändå vill ha mer? Tänk om allt förvandlas till ett sällsamt skådat kaos? Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag bara har ett sorts beroende av att få vänta och få barn?

Och å andra sidan: Tänk om vi är väldigt förnuftiga och rationella och nöjer oss såhär, och så får jag längta livet ut? Ångra mig? Veta att det finns en liten människa som ville komma till oss, som inte fick komma?

Jag fyller 40 i mars, så det är ju inte som att man direkt har gott om betänketid. Åh, att gå omkring och grubbla på det här äter upp mej! Hjälp?

Välkommen Pluttan!

Blev glad när jag såg att du har barn födda 12 och 14 - du var alltså 40 när du fick minsta flickan? Alltså ursäkta mitt egocentriska perspektiv, jag tänker bara att det  motsvarar den situation jag skulle befinna mej i ifall vi fick ett litet syskon till vår dotter som är född i augusti -14. Var 38 år då och tanken på att få barn senare än så i livet föresvävade mej inte ... tills en riktigt, riktigt stark babyfeber överrumplade mej fullständigt. Hur har du upplevt åldersskillnaden på två år? Vi har iofs samma med våra äldre killar (2 år och 4 mån emellan), men jag undrar ändå: kanske man upplever det annorlunda då man är lite äldre? Har du orkat bra? Hur funkade det att vara gravid och föda som 40-åring?

URSÄKTA om mina frågor känns närgångna, men jag blev bara så glad av att se någon som gjort det som jag drömmer om att göra (men som jag för tillfället är lite skeptisk till om jag mäktar med, se ovan). :) (Okej, det kan ju inte ha varit helt övermäktigt med två ganska tätt vid 40, eftersom du planerar en till unge nu, haha.)

Vi har inte börjat försöka ännu, och jag står och velar på ett alldeles galet ambivalent sätt: å ena sidan är jag redo att köra NU, å andra sidan tänker jag att lillen måste få komma ur sin jobbigaste period och åtminstone börja sova lite bättre innan vi kan tänka på en ny unge. Är det inte nån annan som upplever viss frustration över att man nuförtiden ska behöva fatta så stora BESLUT hela tiden? Tänker att det ändå på ett sätt var lättare förr när livet mera hade sin gång ... Det är så himla stressande och omöjligt att försöka styra sitt liv med förnuftiga och rationella argument hela tiden!

Jag känner igen mej i det du skriver: jag upplever mej också som yngre än mina 39 år och att jag har en yngre man bidrar säkert till det ... Vi delar också föräldraskapet så långt det bara går. Jag tycker ändå att jag efter den senaste graviditeten har märkt att det har tagit lite längre tid för min kropp att komma tillbaka i form efteråt - det behöver ju förstås inte bero på ålder, utan det är väl troligt att varje graviditet sliter mycket på kroppen, oavsett hur gammal man är. Men det känns t ex i ryggen att kroppen inte riktigt är som förr. Jag tar på något sätt för givet att jag ska bli gravid snabbt, eftersom jag har blivit det tidigare. Nu kan det ju hända att situationen är en annan, och plötsligt står man inför en helt ny problematik som man inte har räknat med ...

Suck. Vi får väl se hur det blir.

Jag är 39, fyller 40 om drygt två månader. Väntar på äl om en knapp vecka, det blir vårt första försök. (vi har alltså tre barn sedan tidigare.)

Hej tjejer.

Har varit borta ett tag, men nu är jag på banan igen. Vi har precis gjort vårt första försök att få ett fjärde barn. Hade bokat tid till gyn för rutinundersökning lagom vid äl, och hon konstaterade via vul att jag hade ett moget ägg som var fem före att släppa. Så nu har vi gjort vårt bästa. Bim 2 mars ...

Här går det lika dåligt som förväntat att invänta bim. Testade med ett testa tidigt idag trots att jag veeeeet att det är meningslöst att testa på äl + 7. Är så arg på mej själv, för nu känner jag mej väldigt modfälld, samtidigt som jag vet att testet inte berättar nåt alls om en eventuell graviditet ... Varför kan jag inte bara vara lite cool och vänta några dar? Argh!

Ja, suck. Tycker att man borde ha lärt sej nåt vid det här laget, men nope ... Håller tummarna för oss båda!

Tja, det är väl kanske den enda fördelen med att lida av mild testmani, att besvikelsen inte blir lika stor sen ... Nu ska jag försöka hålla mej från att testa några dar (men aldrig att jag orkar hålla mej ända till bim, haha!).

Smart att skriva upp! För det är ju sjukt konstigt hur man glömmer från månad till månad; som om man aldrig hade varit med om pms någonsin tidigare i sitt liv, tex.

Gjorde precis ett test (early predictor) på äl +10 och ser ett svaaaaaagt streck. Frågade min man om han tycker att det är grått eller rosa, och han säger rosa. Vet inte vad jag ska (och vågar!) tro?!

Absolut, jag ser! Ser väldigt lovande ut. Ska själv testa på nytt ikväll eller imorgon på morgonen. Urspännande!

Plus även här, om än fortfarande svagt. Äl +13 och jag testade nyss med rfsu - har förstått att de brukar vara rätt sega? Men efter två svaga test vågar nog också jag tro att det finns något där ...

Grattis Nykär15, hoppas vi får följas åt hela vägen!

Tack för alla grattisar! Tog ÄNNU ett test ikväll, denna gång pålitliga clearblue, och nuvågar jag äntligen tro att det är sant.

Tjaha. Så var man tillbaka. Fick ett missfall konstaterat igår på 7+1. Det kom inte som någon överraskning, då jag själv upplevt att mina gravidsymtom försvunnit redan för några veckor sedan. När det sedan började blöda fattade jag direkt.

Jag har ändå varit inställd på att det är troligt att det kan bli missfall på vägen, så jag är faktiskt inte så nedslagen. Blev ju gravid på första försöket, så jag har goda förhoppningar om att det ska lyckas igen, och att det då förhoppningsvis går vägen.

Jaja. Nu väntar jag ut blödningen, och sen blir det nya tag. Kan nån säga hur länge det brukar dröja innan ägglossningen kommer igång igen? Graviditeten hade troligen stannat av redan kring vecka fem, så det borde ju inte vara så stor omställning för kroppen?

Wow, grattis Maran73! Håller tummarna att det ska gå vägen nu!

Tack alla för sympatierna. Jag var ju hos gyn precis när jag hade ägglossning sist, och hon konstaterade då att jag såg ut att ha gott om ägg som "såg fertila ut". Därför känns det hoppfullt att jag nog ska kunna bli gravid igen - dessutom blev jag ju det på första försöket nu också, trots att det ju tyvärr stannade av ganska snart efter. Gynekologen sade också att det är bra att ställa in sej på att det kan bli några tidiga missfall innan det lyckas, då det ju är väldigt vanligt vid vår lite högra ålder (konstigt, men känner ju sej inte direkt GAMMAL, eller hur?!). Så jag var beredd, och dessutom hade jag själv anat att det nog inte fanns nåt som växte i mej ren under flera veckor eftersom jag kände mej precis som vanligt. (Brukar annars känna av graviditetshormonerna riktigt rejält på alla tänkbara sätt!) Att mitt första missfall känns helt hanterligt beror nog också på det underbara bemötande jag gick fick hos vården. Alla tog mej på största allvar och var mycket empatiska och förstående. 

Så, jag hoppas att det kommer nya chanser och förshoppningsvis ganska snart. Och det hoppas jag för alla oss, förstås! :)

Av ren nyfikenhet och förekommen anledning: hur många är det här inne som har haft missfall? Det här var mitt första, och jag har tre barn från förr.

Bland dom dåliga äggen måste det ju också finnas några bra! Dessutom har jag förstått att kroppen också försöker vara selektiv med vad den släpper iväg. Man får ju också vara tacksam över att den snabbt hajar när det inte blev bra, kan bara tänka mej hur påfrestande ett senare missfall skulle vara. Det finns trots allt oändligt många solskenshistorier; min ehgen mormor var nästan 44 då hon fick sin sladdis, och min farfars mamma hade fyllt 46! Kunde dom förr så kan vi nog också nu.

Gynekologen jag träffade nu iom missfallet menade att sålänge man har regelbundna cykler så brukar nog kroppen vara redo. Sen kan man förstås inte heller veta om missfallen beror just på ålder ... Jaja. Det var kvällens pepptalk.

Hejsan,

antar att diskussione har flyttat över till fb? Hur gör jag för att hänga på? :)

Det fanns ju en miljon Malin Hansson! Hur vet man vilken som är rätt? :)