Risk för långt inlägg. Tack för er som orkar läsa igenom allt.
Jag och min sambo hade försökt att få barn i 6 månader när jag fick mitt livs första positiva graviditetstest. Detta var lördagen den 15e maj. Söndagen den 16e maj köpte jag ett digitalt test på apoteket. Även det visade positivt. På måndag den 17e maj köpte jag ett veckotest, för att jag var så extremt nyfiken. Det visade 2-3 veckor. Vilket alltså är tiden från det att ägget har blivit befruktat. Men man säger att det är 4-5 veckor in i graviditeten. Jag förstår mig inte riktigt på det där, men det är vad jag har fått sagt iaf.
Jag är överlycklig, sambon likaså. Vi pratar med släkt och vänner och berättar den glada nyheten. Alla blir jätteglada!
Jag valde att min syster skulle få veta så tidigt då jag känner ett enormt stöd från henne. OM det skulle gå galet, så är hon en som vet vad det handlar om då hon fått missfall tidigare.
Flera gånger om jag har sagt "OM allt går vägen, så får vi barn i början av nästa år".OM, OM, OM. Jag kände väl på mig att det inte riktigt var som det skulle.
Jag fick, vad jag tycker liknar mens med alla symptom och allt runtomkring, veckan innan det positiva testet. Kanske var det som gjorde att jag kände på mig att allt inte riktigt stod rätt till.
Jag skrevs in hos BM den 25e maj och berättade om att jag haft "mens" nyligen trots positiva test. Tar alla prover som skall tas och allt visar bra.
Efter några dagar börjar jag känna av smärta till och från, nere till höger i magen. Ibland känner jag av smärta även till vänster. Ibland som ett band från höft till höft. Tänker att det kanske är så det ska vara? Men blir ändå orolig. Ringer BM och berättar vad jag känner. Får till svar att "om det inte kommer blod så är det ingen fara",. Jag blir också tillsagt att absolut inte googla på smärta och sånt, för då börjar jag bara tro massa saker. Smärtan tilltar för att sedan öka igen.
På helgen 29-30e maj har jag väldigt ont. Men jag blöder inte, så jag bör inte oroa mig?
Den 2a juni, på kvällen, har jag så extremt ont att jag kan varken sitta, stå eller ligga utan att känna enorm smärta. Vet inte hur jag skall beskriva det. Som om att någon sticker in en kniv i mig, till höger i magen långt ner, nästan i benet, kanske?
Jag ringer, efter mycket påtryckningar av sambon, till 1177 och pratar med dem. De låter oroliga. Säger att jag skall ta en alvedon (vilket jag inte gjort tidigare, då jag är lite smått anti Ipren, Alvedon och liknande). Men om den inte skulle hjälpa så skulle jag åka in till akuten.
Smärtan försvann inte ett dugg. Var lika intensiv som innan. Så vi åker in till akuten.
Efter vad som känns som en evighet i väntrummet bland hostande sjuklingar utan munskydd (nu i Corona-tider känner jag mig väldigt obekväm i sådana situationer) får jag komma in i ett rum där de kollar blodtryck och kollar om jag har feber.
Pga Corona får min sambo inte vara med mig, vilket jag är otroligt ledsen över. Finns ingen som kan trösta mig. Vårdpersonalen känns bara stressade och bryr sig inte.
Efter den sköterskan hade kollat lite skickades jag iväg till ett annat väntrum helt ensam. Långt bort från det andra väntrummet där min sambo väntar. Jag får stå i det rummet helt själv, ont så jag kan knappt stå upp. Sitta ner är helt uteslutet.
Där får jag väl vänta i kanske en halvtimme innan jag blir kallad till ett annat rum. Får gå bakom ett skynke där jag får genomgå VU. Ser på sköterskan/BM att nånting inte är som det ska. Hon ser bekymrad ut. Hon kollar länge, länge innan hon säger att hon tror att jag har utomkveds, då hon inte hittar något trots alla gravtester jag gjort.
Hon går iväg och säger att hon skall komma tillbaka när hon pratat med en läkare.
Får vänta i vad som känns som flera timmar, men det är väl kanske 20-30 min. Kommer en annan person som vill trycka in en infart i mig för att ge mig morfin.
Jag vill inte ha något sånt alls! Vill inte bli inlagd. Det är ju inte ens 100% bekräftat utomkveds. Efter många diskussioner fram och tillbaka väljer jag att lämna akuten då jag känner mig extremt illa bemött. De lyssnar inte på mig, jag får inte ha med sambon (som är vaccinerad mot Covid-19) trots att jag mår så dåligt som jag gör.
När jag kommer ut från akuten berättar jag allt de har sagt, inklusive att de vill att jag läggs in för operation då det kan gå illa om det visar sig att det är utomkveds och att jag inte får behandling, eftersom jag var så pass långt gången.
Jag vill inte sätta min fot där inne igen, så vi åker till en annan akut och hoppas att jag blir bättre bemött där.
Till saken hör att första akuten vi var till ligger nästan 6 mil hemifrån. För att ta oss till en annan akut behöver vi åka nästan 10 mil till. 6 mil hem och ytterligare 4 mil bort.
Vi kommer till akuten, pratar med dem, de ringer till KK och informerar.
Blir hänvisad till porttelefonen hos KK. Vi går dit, de vill att jag kommer in och får behandling. Men min sambo får inte följa med som stöttning. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad. Går tillbaka till akuten och säger att vi inte blir insläppta.
Efter många om och men, efter övertalning av min sambo att gå in på KK själv, gör jag till slut det. Jag mår skitdåligt, både psykiskt och fysiskt.
Klockan är nu över 3 på natten. Jag får lämna massa blodprov och de tar tempen igen. Får veta att jag skall bli inlagd, om jag går med på det. Efter övertalning återigen från min sambo så går jag med på det. Han får åka hem, 4 mil, ensam mitt i natten medan jag ligger på KK och väntar på operation. Får även ta ett Covid-test.
Jag somnar kanske runt 6-6:30. Tankarna snurrar så mycket i min skalle att jag inte somnar tidigare.
Blir väckt runt 8 och de tar tempen återigen. Säger att de planerar op senare under dagen, men exakt när kan de inte säga.
Pga väntande OP får jag inte äta något. Jag är helt tom i skallen i flera timmar. Vet knappt vad jag heter.
Vid 9:30 tar de ett VU för att konstatera att det är ett utomkveds det rör sig om, du är de ännu mer säkra.
På vägen från det rummet blir jag stoppad eftersom jag skall rullas in på OP. Jag frågar om de kan hämta min mobil som är inlåst på mitt rum, så jag kan skicka iväg ett sms till min sambo och informera om läget.
9:44 träffar jag alla som skall vara i OP-rummet med mig. Känns trots allt tryggt. Jag har aldrig blivit sövd förut och säger att jag är extremt orolig över det. Narkosläkaren är jättetrevlig och hon säger att hon är där för att enbart hålla koll på mig och ingenting annat.
Jag blir sövd, operationen görs och jag åker in på uppvaket.
Första gången jag kollar på klockan ser jag att den är närmare 16, alltså över 6 timmar efter att jag åker in på operationen. Har inte min mobil, vet inte om min sambo blivit informerad om hur op har gått, vet ingenting.
När jag blir lite piggare rullas jag tillbaka till mitt rum. Halvvägs dit rullas jag förbi ett utrymme med hissar och trappor. Där står min sambo! Jag får lite fräscha kläder, laddare, min medicin och kaffe. Hinner inte prata med honom så mycket då jag måste rullas till mitt rum, där han inte får vara med.
Han går tillbaka till bilen och jag kommer till rummet.
Inväntar läkare för uppdatering om hur allt har gått.
För att det inte skall bli allt för mycket mer text än det jag redan skrivit så kan jag säga att op gick bra, de opererade bort höger äggledare där utomkveds satt. När jag sövdes hade jag ett uppehåll i hjärtfrekvensen i ca 6 sekunder.
Fick med mig ett par sprutor med blodförtunnande och ett papper med generell information om titthålsoperation.
När väl op var genomförd var jag bara som en bock i deras papper och de brydde sig inte längre om mig.
Kände mig helt bortglömd.
Fick till slut åka hem vid 19-tiden.
Idag är det exakt 3 mån 10 dagar sedan operationen.
Jag har fortfarande ont där äggledaren en gång satt. Antar att det är ärret som gör ont. Kan likna smärtan som innan op, men bara inte lika stark. Dock gör det ont att sitta på hårt underlag en längre tid (hård stol, golv).
Försöker leta febrilt runt på internet efter andra som gjort liknande operation och hur de har mått efteråt, men hittar nästan ingenting.
Om det är någon som har läst allt jag skrivit och varit med om liknande operation får ni väldigt gärna kontakta mig. Som svar på detta eller skicka ett meddelande här. Jag känner mig helt borta och vet ingenting längre...
Tänk om min BM hade lyssnat på mig från första början, då kanske det inte hade behövt gå så långt som det gjorde.
Tack för att ni har tagit er tid att läsa. Det betyder oerhört mycket!
