Syskonavundsjuka. Jag blir galen.

Har en 4-åring och en nyfödd. Vi har verkligen ansträngt oss för att vår härliga Goa tjej inte ska komma i skymundan. Vi båda föräldrar hittar på saker med bara henne. Så fort lillebror sover ägnar vi all uppmärksamhet mot henne, vi är ofta ute med lillebror sovandes i vagnen.

Hon är som förbytt, innan var hon en lyhörd och empatisk liten tjej. Nu är hon som en terrier! Och hon är så fruktansvärt hårdhänt mot honom. Jag har mycket hormoner i omlopp och blir såå ledsen när hon drar honom hårt i armen eller skriker högt så hon skrämmer honom. Vi försöker att inte bli arga utan bara säga till med lugn och bestämd röst, fast helst avleda och förekomma.

Jag trodde faktiskt att det skulle gå bättre, hon är ju fyra år och väldigt intelligent. Men hela tiden pussar hon lite för hårt, kramar lite för hårt, gungar lite för häftigt i babysittern, råkar tappa nåt på honom, hoppar upp och ner i soffan och råkar stöta till honom när vi sitter och ammar osv i all oändlighet. Om vi säger till så skulle hon ju "bara pussa" och så gör hon likadant igen fast jag nyss haft ett snack med henne om att man måste pussa försiktigt och bla bla.

Ska säga att hon får vara med och sköta honom hela tiden, så mycket hon vill, vilket hon också gör.

Vi överöser henne med beröm när hon gör nåt bra.

Hon kan bli helt vansinnig om vi säger till och bara vråla rakt ut.

Jag kan inte lita på henne för fem öre, kan inte titta bort en sekund.

Kommer det alltid att vara så här? Är det nyhetens (o)behag?

Med vänlig hälsning, en ledsen mamma.