Vi som står i kö för spermiedonation
Hej! Hoppas det är ok om jag också kliver in här :)
Min sambo har inte heller några spermier. Han lämnade ett vanligt prov som inte visade på några spermier och sen också en biopsi som gav samma resultat (läste brevet han fick då och det stod att dom hittat en orörlig spermie så jag gissar på att det räknas som att det inte fanns nåt). Det här var för 10 år sen. Hans dåvarande förhållande sprack på grund av detta och åren har sen gått.
Vi har varit tillsammans i 6 år och för 2 år sen åkte vi till Danmark för insemination med donerade spermier. (Lite naivt så här i efterhand trodde vi att det skulle gå fortare än att stå i köer här hemma, men det blev bara dyrt.)
Jag tog alla prover hos gyn här hemma (väldigt motvilligt fick vi hjälp av gyn) och tog med till Danmark. Vi gjorde 3 försök men lyckades inte.
Nu står vi still och vet inte riktigt vad vi ska göra.
Vad tror ni. Måste min kille börja om med utredningen eller räcker det att han redan vet hur det ligger till. Han har ju haft många år på sig att fundera över allt och tycker idag inte att det spelar någon roll alls att det måste bli med donerade spermier, huvudsaken han får bli pappa. Vore ju onödigt att behöva göra om allt.
Jag har lite för högt prolaktinvärde vilket man upptäckte innan vi åkte till Danmark. Äter Pravidel sen dess. Men annars såg allt bra ut på mig.
Falun skulle vara ett bra alternativ för oss, om man kan få hjälp där. Trodde det bara var i Umeå man fick hjälp med donerade spermier. Har det ändrats nyligen? Finns det fler ställen?
Hur fungerar det med kostnader?
Får man några försök betalda av landstinget eller måste man betala själv?
Om man gör insemination betald av landstinget och det inte fungerar får man få även hjälp med IVF? Vad får man betalt och när måste man börja betala själv?
Och visst är det väl så att man får välja i vilket landsting man vill bli behandlad, dvs att man tex kan välja att åka en bit om kön är kortare i en annan del av landet?
Hur har eran utredning gått till och hur lång tid har allt tagit innan ni fått komma igång?
Om min sambo måste börja om med allt skulle det kanske gå fortare om jag inseminerades som ensamstående och han sen adopterar barnet och blir pappa.
Kanske en konstig tanke men det är mycket konstigt som snurrar i våra huvuden just nu :)
Vi kände oss lite brända efter Danmark och behövde en paus (som blivit lite för lång) men nu vill vi köra på snabbt igen :)
Klockan tickar och man hade ju en dröm om flera barn från början. OM vi lyckas så vill man kanske även ha syskon framöver och då gäller de att snabba på lite.
Jag är 32 och min sambo 40. Han tycker det är lite jobbigt att bli en gammal förälder. "På skolan kommer dom tro att jag är farfar", säger han skämtsamt :)
Är väldigt tacksam om ni här kan hjälpa oss med våra tankar.