Vi står inte i kö längre, i vårt landsting är kön nästan obefintlig, fick vänta omkring 3 månader. Har precis avslutat första Ivf försöket och väntar med spänning på om vi plussar nästa vecka eller om det blir fler försök!
Tack! :) Ja, de hittade matchning nästan direkt, men överhuvudtaget är det ingen kö här! Vi plussade igår så är i sjunde himlen samtidigt är vi oroliga för missfall! Känns overkligt, men det bästa är att vi känner att det är vårt barn! Donatorn var bara lite hjälp på vägen, hans spermie, vårt barn! :)
Tack :) Vi började lite smått försöka 2007 men eftersom vi var så unga såg vi lite som "händer det så händer det" lite naivt så här i efterhand. Har inte haft preventivmedel sedan dess men började väl inte på riktigt försöka fören 2012 och sökte för det 2014. I april i år bestämde vi oss för att använda oss av donator för att vi inte ville adoptera och min man har 0% chans att bli pappa via egna spermier, i början augusti fick vi besked om att vi kunde starta ivf vid nästa mens. Jag är 28, min man är 31. Förstår att du längtar, vår väntan i somras kändes som flera år! Hur ser er historia ut? Ålder? Vi är i Örebro, och har varit jättenöjda med allt! Varför får ni inte göra icsi?
Hej, sitter i samma sits vi. Min sambo har inga egna spermier alls. Så på onsdag ska vi på första mötet på en klinik i Stockholm & hoppas att de går fort att få börja, lite ivrig :p jag har barn sen innan me en annan man.
Hur känner ni inför att använda donerade spermier, är de blandade känslor?
Jag kan tycka de är lite blandade känslor pga av att ja har en son tillverkad på naturlig väg men är ändå beredd att hoppa på de här "tåget" & skaffa barn me min sambo & uppfylla våran dröm att få barn tillsammans.
Men de ja tycker är lite häftigt me de här är ju att man får verkligen vara me enda från start :)
Hej
I torsdags gjorde vi vår första insemination!!! Kan inte fatta att det är sant, jag har för första gången på 5 år faktiskt chansen att bli gravid???? Jag är så lycklig och förväntansfull! Hur går det för er?
Hej tjejer! Är helt ny på forumet, mitt första inlägg, läst har jag såklart gjort miljoner gånger:)
Min man har konstaterad azoospermi och ska göra en testikelbiopsi om en månad. Läkaren gav oss 2-3% chans att det skulle hitta några spermier. Så vårt realistiska alternativ är spermadonation. Min man tycker detta är extremt jobbigt och är helt deprimerad. Han tycker det känns hemskt att det ska vara en annan mans spermie. Jag försöker stötta så gott det går. Hur reagerade era män när ni fick reda på detta?
Tack för era svar!:) Jag har föreslagit att prata med en psykolog men han är inte intresserad av det just nu, kanske kunde tänka sig det senare. Han är mer positiv till adoption men jag har en sån enorm längtan efter att få vara gravid och uppleva en förlossning. Det är verkligen svårt, hur mycket man kan kompromissa med sina egna drömmar.
Hur har ni gjort med ledighet från jobbet? Vid IVF får man sjukanmäla sig. Vad gäller vid de andra besöken.? Ska spola äggledarna och träffa en beteendevetare och undra om jag måste ansöka om semester eller om jag kan sjukanmäla mig. Min chef och mina kollegor vet förstås inte vad vi går igenom.
Det tog sig på första försöket:D jag är så jäkla glad! Helt galet! Håller tummarna för er alla! Lite speciellt test med bara två streck men det är positivt;D annars kommer bara kontrollstrecket!
Nu har vi varit på kurator-samtalet... Det gick bra! Inga konstigheter... tog 1.5h ungefär.
Vi har även varit på äggledar-koll och det var väl mindre trevligt... Dom sprutade in kontrastvätska (?!) i livmodern och äggledarna för att se om det är öppet passage. Vilket det inte var. I någon av ledarna... 
Det är verkligen motgång efter motgång nu... Så nu ska jag gå igenom samma procedur igen vid ett senare tillfälle för att se om det var tillfälligt att äggledarna hade krampat ihop eller om det ´verkligen är blockerat... Om det är det så blir det IVF med donerade spermier...
Själva proceduren var HEMSK. Låg där och tänkte "Huuuur ska jag klara av en förlossning om det här 'lilla' gör så här j*'vla ont.."
Ett baby-step i taget...