Samarbetsavtal - med tvång?

De flesta trådar som jag läser handlar om att en förälder inte tar sitt ansvar, tveksam förälder etc. I mitt fall är båda en bra förälder och båda vill ha vårt barn så mkt som möjligt. Vi har dock en usel kommunikation och olika syn på många saker i uppfostran som man kan ha men som på något sätt är den andres förälder rättighet och ansvar under sina veckor. Problem är dock att han alltid har åsikter om hur jag gör och lägger sig i saker som han inte kan påverka. Han kan inte heller planera eller kompromissa om lov, helger. Inte flexibel om byte av dagar om man ska göra något men om han behöver byta eller liknande så är jag en dålig förälder som inte kan anpassa mig (tro mig, jag har anpassat bigtime med honom).

Jag blir överkörd med råge som jag börjat tröttna på. Nu har vi dock ett ärende hos soc och har fått familjebehandlare på varsitt håll för att kunna börja kommunicera normalt och få till ett avtal som reglerar lov, storhelger etc. Anledning till soc är en händelse som han gjorde mot vårt barn som inte är ok, jag anmälde dock inte utan det var BUP som gjorde det. Men utredningen har mer frångått den händelsen till att nu försöka få till ett gott samarbete. Vilket är helt ok för min del, jag vet att han är en bra förälder.

MEN han vägrar gå till familjebehandlarna och anser inte att vi behöver ett avtal eller hjälp utifrån. Självklart inte då han tycker han är felfri och samarbetar när han vill och när det passar honom, Det drabbar självklart mest mig men även vårt barn då jag fått strunta i att boka resor på lov för jag vet inte om jag kan ha henne. Sedan kan han säga till en vecka innan att det är ok men då är det ju försent?! Massa sådana saker är det. Jag vill inte sno vårdnad eller umgänge men jag vill ha något skriftligt som på något sätt visar "vems tur det är" så att det inte behöver bli tjafs. Kan man tvinga till sig det? Familjebehandlarna säger att de ska försöka få dit honom men han är ju inte tvingad så de kan inte göra så mkt mer än att försöka övertala bara.

Kan man tvinga till sig ett avtal???

Måste jag inte "tvista" om något då? Eller stämma för något? Eller på något sätt bevisa att det skadar vårt barn?

Det skadar ju henne, men det vet hon ju å andra sidan inte om. Jag säger ju aldrig att "vi skulle åkt hit och dit egentligen". Utan det är mer jag som vet om att vi kunde gjort det här och det här nu om inte pappan struntat i att svara etc.

Ok, förlåt om jag verkar dum men exakt vad stämmer jag då för? Stämmer jag på umgänge?

Vad skulle hända om han vägrar det? Eller bara struntar i den stämningen?

Ja Och jag skulle aldrig vilja ta henne från sin pappa eller få ha henne mer. Jag förstår inte heller varför han inte bara kan gå med på att skriva ett avtal, det borde vara skönt tänker jag för honom också, att veta att den här påsken är min etc. Han avskyr allt jag gör och då tänker jag att ett avtal gör att vi behöver mindre kontakt med varandra och inte behöver "komma överens lika mycket". Mindre möjligheter till tjafs och bråk. Men man kanske tänker olika.

Om det skulle bli så att TR ska fastställa ett umgängesschema, fördelar de lika då? Eller blir det att vi får lägga fram var för sig vad vi önskar och om båda stämmer överens så kör de på det och om vi ligger långt ifrån varandra så bestämmer de bara något utifrån barnets bästa?

Det sjuka här är att vi har haft en god relation i 6 år men det senaste året så har han tvär-vänt. Förmodligen för att han först nu "stadgat" sig med ny tjej. Men det är skitsamma egentligen.

Jag har försökt med det där racet, ignorerat, jag har aldrig skrivit eller sagt något elakt tillbaka, vilket jag tror bara spär på. Han vill att jag ska göra bort mig men hela tiden så har jag varit cool faktiskt. Ignorerat skitsnack, men tyvärr anpassat mig lite utan att säga ifrån tillräckligt hårt, vilket jag kanske får skylla mig själv för.

Att strunta i att byta tillbaka tar emot SÅ mycket för jag tycker det går ut över vårt barn, jag vill självklart att hon ska få göra roliga saker och åka på resor och har jag inte planerat något så går jag med på det men det är sorgligt när det inte är åt andra hållet.

Familjebehandlarna har sagt att de ska försöka ännu en gång att få honom att gå med på de enskilda samtalen. Blir det inget där tänker jag gå till familjerätt/tingsrätt.

Men det känns på något sätt som att jag är "den dåliga" då? Som vill bråka, när jag egentligen bara vill strukturera upp saker. Men han kommer ta det som om att jag skapar bråk och inte vill sammarbeta.