Snart ett år seden min systerson dog. Bara 19 år gammal. Alldeles för tidigt. Hela året har varit som en mardröm. Efter att sakta börjat komma någorlunda tillbaka till ett vanligt liv igen så plötsligt är man tillbaka på ruta ett. Helvetsdagen närmar sej. Hur överlever man?
Tar tacksamt emot alla löjliga klyschor som att det kommer att bli bra och att ärren så småningom bleknar etc etc etc. Snälla peppa mej att klara dagen.
Lägg fokus på att stötta din syster.
Jag hade tänkt på vad den personen hade önskat för mig.
Mina nära och kära hade velat att jag levde ett så lyckligt liv som möjligt, tänkte på dem men inte stängde mig inne och slutade leva.
Ta med dig den saknade i ditt hjärta och gör något speciellt medan du tänker på honom eller henne.
Jag är inte troende men jag skänker pengar och tänder ljus i kyrkan för en släkting som var givmild och troende.
Jag ställer mig och andas djupt i blåsten vid havet och ritar min gammelmosters namn i sanden, för hon flög fritt genom världen och lät inget hindra sig.
Jag köper nejlikor och sätter i en blå vas, för det var min morfars favoritblommor och vasen är från hans och mormors hem.
När min farbror inte finns mer ska jag ta en whisky åt honom på hans dödsdag, för han var en sailor till slutet. Inget tjafs och raka rör.
Så kan jag minnas och så kan jag gå vidare.
Lägg fokus på att stötta din syster.
Saknaden kommer alltid att finnas där, sorgen lika så. Men man lär sig leva med det, och fastän man inte tror det så går det lite, lite lättare för var dag som går. Försök att acceptera sorgen, saknaden och smärtan, försök inte trycka undan den. Om du vågar möta sorgen ska du se att man till slut börjar kunna leva med det, det börjar göra mindre och mindre ont. Tyvärr tvingas det bli en del av ens vardag. Min mormor gick bort för fem år sedan och då jag bodde med henne när jag var liten så var hon som en extramamma. Jag gråter fortfarande, drömmer om henne osv. För fyra år sedan trodde jag inte att jag skulle kunna må så pass bra som jag gör idag. Sorgen och saknaden är fortfarande en del av mitt liv, men det tar inte över vardagen. Det kan låta sjukt men jag vill inte att den ska försvinna heller, bara att den ska vara hanterlig. Saknaden och sorgen gör att hennes minne lever kvar i mig, jag vill inte glömma.
Var stark! 