födda på 70talet,fick ni "stryk"

Jag hotades med stryk av min styvfar varje gång jag inte gjorde som jag blev tillsagd, t.ex. att städa, diska, passa mina småsyskon eller hjälpa till med något i största allmänhet. När han var full kunde han bli helt galen och slänga saker och möbler efter mig och jag fick ofta höra att jag var en "egoistisk ungjävel".

Har åkt på stryk ett antal gånger under min uppväxt, för att jag trotsade min styvfar. Mamma låtsades inte se det och tillochmed försvarade hans handlande för att hon var rädd för honom.

Men det har gjort mig till en riktig man som är orädd för det mesta. Det som inte dödar härdar. Annat än dagens curlade ungar som man inte ens får höja rösten åt.

Med riktig man menar jag att jag inte lipar för små bagateller. När man vet hur illa folk kan behandla en, så får man ett annat perspektiv och det som andra blir upprörda för och skrämda av som inte är lika allvarligt tar man själv mer med en klackspark.

När jag växte upp förvånades jag ofta över hur "mesiga" och eftergivna många av mina kompisars föräldrar var, som lät sina barn göra i stort sett vad de ville, och som på sin höjd höjde rösten om de gjorde något föräldrarna tyckte illa om. Naturligtvis var jag också jävligt avundsjuk på att de hade det så bra.

I tonåren, när mina kompisar började gå ut och festa på helgerna, fick jag vackert stanna hemma och hjälpa till med olika saker, och passa mina småsyskon medans styvfarsan och morsan skulle supa sig fulla och ville vara ifred.

Jag gick därför miste om den naturliga frigörelse många ungdomar har i den åldern. Att sätta sig upp mot styvfarsan var inte att tänka på, då han kunde bli rent livsfarlig, speciellt när han hade druckit.

Detta ledde till att jag själv började dricka ohämmat när jag hade flyttat hemifrån, och jag blev alkoholist på kort tid.

Det är först nu jag har börjat kunna försonas med mitt förflutna och förstått att spriten bara gör det värre. Men jag kommer aldrig att helt kunna sluta dricka, så djupa är ärren i min själ.

Det är bara att se på den äldre generationen. De har blivit hövliga, skötsamma och hederliga människor (undantag finns givetvis), till skillnad från dagens unga som tror de ska få allt serverat och att man ska dalta med dem, och skriker om att de är kränkta när de inte får som de vill och anmäler så fort de får en örfil, alternativt ger sig på föräldern och slår ner denne.

Rent psykologiskt är stryk positivt, eftersom de då begriper att om de gör fel får de känna på smärta. Lite som Pavlovs hundar där..

Det finns barn som instinktivt vet att sköta sig ändå, men så finns det barn som är krävande, egoistiska och uppkäftig, saboterar och slår sönder saker, slår sina småsyskon m.m.. Behöver man inte gå till handgripligheter är det ju bara bra!

Just för att jag fått ta konsekvenser av mitt handlande har jag lärt mig att alla, även politiker får ta konsekvenser av sitt handlande. Det är tack vare min hårda uppväxt som jag fått en så pass klarsyn på sakernas tillstånd. Sen kanske du tycker annorlunda.

Min mor blev tillsammans med styvfarsan 1984, i 15 års tid hade jag ett helvete med honom, med dagliga hot om stryk och ibland, när jag sa emot honom, gick han till handling. Pga att jag själv var rädd kunde jag inte skydda mina småsyskon när de blev utsatta för honom. Om jag gjorde det åkte jag på än mer stryk. Jag vågade inte anmäla honom. En gång berättade jag för kuratorn i skolan om vad som pågick hemma. Hon sa att hon hade tystnadsplikt och jag litade på det. Men strax efter att jag berättat hur det låg till för henne kontaktade hon soc, och de kom och gjorde hembesök hos oss. Samma dag när de hade varit hos oss första gången åkte jag på stryk av både styvfarsan och morsan (jag var bara 8 år då). Jag fick ett knytnävsslag över käken så jag knappt kunde äta på flera veckor, samt slag mot magen och bröstet så jag hade ont i veckor efteråt. De sparkade mig även på mina ben när jag låg ner, så jag fick blåmärken.

Det var sista gången jag berättade för någon utomstående om mina hemförhållanden.

Idag har jag sådana aggressioner och hämndbegär mot min styvfar (som min mor tyvärr fortfarande är tillsammans med - hon vågar inte lämna honom) att jag har blivit god vän med några medlemmar i Hells Angels, ifall jag skulle vilja hämnas på riktigt.

Tack för det! Läs mitt inlägg längre ner så får du se vad jag var utsatt för.

Jag hade ett helvete med min styvfar i 15 års tid. Det blev så illa att jag till sist fick fly och bo inneboende hos en tant som hyrde ut rum åt studenter, i den kommun där jag bodde. Först då, av någon anledning, slutade han bry sig eller kontrollera mig. Det var som att det var min blotta närvaro i hemmet som gjorde honom aggressiv.