Anonym (Joråsåatte) skrev 2015-10-28 13:50:41 följande:
--Ur Expressens ledarsida 24 oktober:
"Den branta klättringen mot dagens historiska nivåer inleddes sommaren 2012. Kommunerna varnade för kraftigt ökade kostnader och krävde "extraordinära statliga insatser". Migrationsverkets egna boenden tog slut och myndigheten larmade om bostadsbristen. Det var vid den tidpunkten som jag skrev min första krönika i ämnet och efterlyste en tredje linje i migrationspolitiken.
Det var uppenbart att den svenska tvärtom-politiken skulle få stora konsekvenser under åren framöver. Även för en vän av mångfald och öppenhet, som undertecknad, blev det omöjligt att blunda för verkligheten.
De som nu låter påskina att dagens situation var omöjlig att föreställa sig har helt enkelt fel. Det är förresten ofta samma personer som så sent som för någon månad sedan krävde slopat transportörsansvar eller varnade för "migrationsfeber" i debatten.
In i det sista har man hållit fast vid övertygelsen att öppna gränser inte bara är moraliskt rätt, utan också ekonomiskt och samhällsmässigt oproblematiskt.
Hur blev detta den etablerade sanningen i svensk offentlighet? Här är några omständigheter som jag tror har varit avgörande:
- SD-fixeringen. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 sände chockvågor genom landet. SD skulle inte bara isoleras från inflytande; Sverige skulle föra en politik i kontrast till allt som partiet stod för. Varje SD-förslag har automatiskt blivit pariastämplat, även när det har gällt fullt rimliga ståndpunkter som att det är mer effektivt att hjälpa i närområdet.
- Marknadskrafterna i mottagandet. Vid den förra stora flyktingvågen i början av 90-talet var det tält, gymnastisksalar och paniklösningar som gällde. Påfrestningarna märktes direkt. Nu har i stället privata aktörer skött asylmottagandet via tusentals upphandlingar. Lika osynligt har den akuta bostadskrisen rundats genom en laissez-faire-politik och svarta marknaden. Det övriga samhället har inte märkt hur utanförskapsområdena har fyllts på eller hur landsbygden har dammsugits på tomma lokaler. Med byråkratiska processer tar det alltid stopp någonstans. Marknaden däremot fungerar tills någon annan väljer att sätta stopp.
- Politikens fragmentisering. Fler riksdagspartier och en socialdemokrati i långvarig utförslöpa har skapat ett mycket mer ogynnsamt läge för ansvarstagande. Numera premieras ungdomlig karisma och ideologisk skärpa framför icke-mediala gråsossar och ärrade kompromisspolitiker.
- Medias ansvar. Ingen kan på allvar påstå att vi i medierna har gjort ett bra jobb när det gäller att beskriva utmaningarna i migrationens spår. Alltför ofta har okunskap, önsketänkande och ängslighet präglat rapporteringen. Den politiker som föreslår en mer restriktiv linje bombarderas med svåra frågor. Den som föreslår liberaliseringar riskerar däremot ingenting.
- Debattklimatet. Det livsviktiga samtalet om rasismen har på ett olyckligt sätt blandats samman med debatten om vår kapacitet att ta emot asylsökande. Följden har blivit en utbredd rädsla för att närma sig frågan för alla med självbevarelsedriften i behåll, däribland akademiker, debattörer och politiker. En brunstämpling skulle kunna innebära slutet på den egna karriären.
- Opinionsbildningen. Högern och vänstern har närmast smält samman i sin kamp för öppna gränser. Timbros nyliberalism var tills nyligen helt tongivande på högerkanten medan vänsterns opinionsbildning har tagits över av unga, arga röster där identitetspolitik och gränslösa ideal har ersatt den gamla kött-och-potatis-politiken.
- Historien. Svenskar har inga minnen av krig och utsatthet såsom exempelvis Norge och Finland. Vi tar det mesta för givet - från välfärdsstatens ymnighetshorn till att vi kommer att leva i evig fred. Allt fixar sig. Försvar och gränser är konservativ bråte som med fördel kan läggas på historiens skräphög.
- Brist på motvikter. Det finns många kämpande hjälporganisationer i debatten, men få som vill ta på sig rollen att påtala tillvarons begränsningar. S och M vill inte längre. SKL är politiskt styrt och kommuner med problem vänder sig hellre till en PR-byrå än till pressen. Varje kommun är sitt eget varumärke, som måste fokusera på att locka nya invånare och investerare."
Håller med om varje punkt.
Men det var inte du som skrev den från början som jag förstod det, eller?
