Särbegåvat barn
Det här är Felix, en kille med ett av de största hjärtan jag känner till?
Han är i dag med 99 % säkerhet en särbegåvad elev, glad och lycklig och med likasinnade vänner!
Men det har inte alltid varit så... under sina första år i livet missuppfattades han totalt och ansågs som bråkig, stökig och tvär. Personalen på förskolan stod handfallna och visste inte hur dom skulle hantera Felix, han var ju så klok, så glad och kunde så mycket så varför spottade han förskoleläraren i ansiktet eller puttade in en kille i en krok så att han fick åka in akut till sjukhuset?
Jag får tårar i ögonen än i dag när jag, trots att min magkänsla sa mig något helt annat, valde att lyssna på dessa förskolelärare, gick hem och skällde på Felix, förbannade mig över att han skulle bråka och stöka och grät mig till sömns för att jag kände mig så frustrerad över hela situationen?
Jag fick dock inte ihop det i min hjärna, hur kunde en människa som jag kände som någon helt annat målas upp på det här sättet av förskolan? Vad hände där? Och varför blev han bråkig och stökig? Och hur kom det sig att Felix kom hem med rivsår, blåmärken och slagmärken så gott som dagligen?
Jag bestämde mig för att det var sista gången jag blev arg på honom och valde att lyssna på min kloka mamma som talade om för mig att ?den här killen går igenom något på förskolan som gör att hans frustration kommer ut på det här sättet, han försöker säga något och ingen lyssnar, du måste börja lyssna på honom nu?.
Sagt och gjort, efter många otaliga möten med förskolepersonalen och detektivarbete kring vad som egentligen försegick där och enormt många timmars idogt arbete att få Felix att sakta sakta våga börja lita på en vuxen igen (han hade till och med nästintill tappat förtroendet för sin egen mamma) började han prata med mig? Han började med att säga ?mamma, jag har lärt mig hur jag inte ska bli slagen i ansiktet, jag sätter mig inte på huk för då når dom inte upp till ansiktet?, det räckte för att jag skulle känna en sån enorm hat både mot mig själv som inte hade gått på min magkänsla direkt och på personalen som inte såg var som försegick!!
Det var bara ungefär 1 månad kvar tills Felix skulle sluta där på förskolan och börja skolan men det vek sig i magen på mig att behöva skicka dit honom en endaste dag till, jag valde att ta ledigt från jobbet och var med Felix dagen efter. Då fick jag se vad han år efter år fått genomlida, det gick inte en minut utan att någon ropade hans namn, skyllde på Felix fastän han inte ens hade varit närvarande, förstörde hans grejer och ljög ihop historier om vad han gjort. Felix satt helt lugnt och bara tog det här? Jag försvarade och försvarade och med min närvaro vågade under dagens slut 2 fantastiska små tjejer komma fram till Felix, ställde sig som en skyddande mur framför honom och vände sig till hans plågoandar och sa högt över hela rummet ?det är inte Felix som är dum, han försvarar sig bara för att ni är så dumma och är på honom hela tiden?!! Tårarna började rinna och jag kramade om tjejerna och tackade dom för deras enormt fina och starka ställningstagande, Felix vågade äntligen resa sig upp och sa med svag röst ?ja, jag försvarar mig bara för att ni bråkar så mycket med mig?!
Älskade fina Felix?
Vi valde att placera honom i en helt ny klass utan något barn från hans förskola för att ge honom chansen att börja om helt från början. Det är fortfarande en kamp om att få andra elever och personal att förstå honom och veta hur man ska hantera honom men nu viker jag inte från hans sida en enda gång, jag köper allt han säger och för hans talan där han inte själv vågar!
Tillsammans har vi blivit ett oerhört starkt team, Felix och jag, och vi båda vet i dag att han är en av de snällaste människor du kan stöta på här i livet och att han bara har lite svårt för de sociala spelen då hans hjärna har så fullt upp att hantera all den information och kunskap som befinner sig i hans lilla överintelligenta hjärna:)
I dag vet Felix också att det inte var han som var dum, att han bara blivit missförstådd och att det var dom andra som vägrade att acceptera honom som han var, han var inte intresserad av att leka krigslekar och ?onödiga? lekar utan ville hellre bygga och konstruera, något han har kommit att bli expert på. Han har i dag fått jätte fina likasinnade vänner och han vet att han är en otroligt klok och bra kille som bara hamnade i fel händer.
Så vad vill jag säga med det här, jo lita inte alltid blint på personalens expertis, känner du att något känns fel kring ditt barn så är det så, personalen är absolut experter på sitt område och sitt yrke men du är expert på ditt barn, glöm aldrig det!!
Dela gärna vidare, om det kan hjälpa någon annan i samma situation så känner både Felix och jag att vår kamp inte varit i onödan, och att hans tid i förskolan ändå kan ge hopp till andra barn i samma situation om att det kan bli bättre och att man aldrig ska ändra sig själv för att passa in, du duger som du är och du är fantastisk hur du än är!
