Min pappa har tagit självmord

Så ledsen för din skull. Sånt här händer. Och nej, det är inte ditt fel. Alla tar vi ansvar för vårt eget liv. Det var säkert många parametrar i hans liv som gjorde att han begick självmord. En sån lösning till ett problem är inte enkelt att ta. Och hade du varit hans enda problem så hade det inte hänt. Så du ska inte ta på dig det.

Däremot kanske du behöver nån att prata med. Be vårdcentralen att remittera dig till en psykolog där du får prata av dig.

Kram!

Jag beklagar sorgen.
Du har inte gjort fel, och det är inte ditt jobb att ta hand om honom vare sig i hans alkoholmissbruk eller hans psykiska mående.

Min pappa är också alkoholist så kallad periodare. Han får riktiga depressioner ett par gånger per år. Han vill då ta livet av sig, skall ringa och ta farväl etc.
Jag blir ju förtvivlad, för hur han än är som människa så är han min pappa och jag älskar honom.
Han har sårat mig fruktansvärt genom åren vilket han är medveten om och det brukar komma upp när han är deprimerad.

Att någon väljer att ta livet av sig är aldrig någon annans fel. Jag kan förstå din känsla att du undrar om du kunnat göra något och jag kan förstå om du har "dåligt samvete".
Alla känslor du har och kommer ha är okej, du får känna så. Man får vara arg på människor man "ska" älska.

Jag förstår dina skuldkänslor. I ditt fall vill jag säga att du måste förlåta dig själv. Du gjorde det som var rätt just då, och hade varit rätt nu också om han inte tagit sitt liv. Det är inte ditt fel att han tog sitt liv det får du aldrig tro.

Undersök med vårdcentralen om du kan få en samtalskontakt. Det låter som varit med om en hel del som du behöver bearbeta och det kan vara skönt att få prata med någon som lyssnar.

Tack för era fina och ärliga svar! Jag går och pratar hos en psykoterapeut och efteråt känns det ofta skönt, men känslan försvinner en-två-tre dagar efteråt.

Hej...för 6 mån tog min enda syster självmord. Jag förstår dina känslor ts. Innan hon tog sitt liv hade sista året präglats av stor panik från henne. Hon mådde så dåligt...och det gjorde att hon stötte bort alla: mig, min mamma, sin man. Alla som sa ngt emot hennes bild av världen VAR i hennes ögon emot henne. När hon tog sitt liv hade jag inte klarat att ha kontakt med henne på 1,5 månad. Jag fick spärra henne från mobilen fast jag visste hennes fruktansvärda ångest och panik och totala desperation. Det var jag tvungen att göra för att inte hå under själv. Det var flera År och turer före självmordet som var kaotiska emellanåt. Jag kunde knappt fungera med mina barn till slut. Så jag "lämnade" henne. Hon hade ett barn, en flicka på drygt ett pr. När hon dog så dog jag...och om jag hade vetat att hon skulle dö så skulle jag såklart ha gjort mycket annorlunda. Likt dig ts. Vid självmord är det så att man lämnas kvar med oerhörd sorg, skuld och skam. Det får vi jobba med. Vi gjorde det bästa eller enda vi kunde i den situation vi var i just då. Allt hade sett annorlunda ut om vi vetat att vår kära skulle dö.. Just då. Det ÄR fruktansvärt. Och det tar tid.... Jag har klarat det ganska bra men har nyss brutit ihop igen. Mun systers man har träffat en ny kvinna. Och jag mår så dåligt över allt.. Livet måste ju gå vidare men det var inte så här det skulle bli... Du är inte ensam. Sorgen kommer och går, som en berg och dalbana och låt den göra det. Vi måste släppa skulden och skammen. Självmord ger en värre sorg än "vanliga" dödsfall. Försök tänka att din pappa har frid. Att han älskar dig i sin himmel och bär med honom, det godast honom (inte det sjuka) i ditt hjärta.

Tack för stödet! Det du beskriver cesso kan jag verkligen relatera till. Skönt att man inte är ensam i denna (stundtals) hemska värld.. ??

Det var din pappas ansvar att ta hand om dig. Istället svek han dig. Och utsatte dig för saker ett barn inte ska behöva hantera. Så du ska inte ha dåligt samvete. Däremot förtjänar du en stor kram och massor med kärlek.