Marmelad89 skrev 2016-01-27 12:22:03 följande:
Stort tack för ditt svar!!
Vi har genomfört utredningen på habiliteringen och inom några veckor får vi ta del av deras bild.
En sak som jag reagerade på i det som du skrev var begreppet "Jag inte orkar mer". När min son har varit fokuserad på något under en längre stund (allt i från 20min-1,5tim) säger han ofta så och det skiljer sig från storebror som aldrig uttryckt sig i sådana termer. Det har inte slagit mig innan att det kan vara ett tecken på autism, men nu när du tog upp det insåg jag att det lite märkligt.
Min son har inget "stim" så som du förklarar det, möjligen att han hoppar när han blir glad. Av det andra du skriver känner jag igen det här med att organisera, han leker ofta lekar som går ut på att samla saker och placera ut dom. Lekarna i sig varierar kraftigt, allt från pirat, kock, supermario till att rita eller leka med duplo. Han hänger mest med på vad storebror gör, vilket just nu är mycket tv-spel och rollekar. Han är riktigt bra på tv-spel, klarar banor som till och med jag har svårt för (och jag är rätt bra;)).
Nu var det ett tag sedan jag skrev den här texten och han har utvecklats väldigt mycket sedan dess. Jag har varit föräldraledig senaste halvåret och det har gjort att hans språk utvecklats väldigt fort. Han pratar konstant här hemma. Om jag jämför 7åringens och hans språk är den stora skillnaden uttalet och utformningen av meningarna. Han har nu ett stort ordförråd och pratar om abstrakta saker och har långa resonemang. Han deltar även i samtal som han inte styr och hoppar in i samtal under tiden några pratar (vi i familjen). Uttalet är bättre, men det är fortfarande svårt för andra att förstå vad han säger.
Jag tycker det är helt enastående hur fort den här språkutvecklingen har gått. Han är så glad att vi förstår honom och han har vuxit så mycket i sitt självförtroende under den här perioden.
Förskolan däremot är förfärlig. Han ska vara där 15h/v men i realiteten är han där mindre än så. Han vill inte gå dit längre, han gråter och säger att "dom inte förstå vad jag säger". Han förklarar att han inte kan leka med dom andra barnen för att dom inte förstår och att fröknarna inte heller förstår. Igår berättade han att han hade frågat efter något att dricka, "mjölk, vatten eller saft, jag törstig", men ingen hade förstått. Han sa att han hade pekat på kranen, men det var ingen som följde med honom. Han avslutade med att säga "jag sa jag vill ha vatten, jag visa jag vill ha vatten. Dom inte följa med. Jag blir ledsen då, mamma."
Han har en klump i magen när han ska dit och min klump är inte mycket mindre.
Har du möjligen något råd till hur man hanterar förskolan i det här läget? Vi ska snart ha ett möte och jag är osäker på vad jag vill få fram, känner mest att det här inte är hållbart, klara inte av klumpen. Funderar på om det är bättre att han är hemma och att vi går till öppna förskolan. Hur har ni gjort?
Om min son skulle få en diagnos inom autism spektrum, hur går man vidare? För det som jag känner är att prio ett måste vara att han lär sig tala renare eller är att tala "orent" en del av autism?
Hej!
Förlåt för sent svar. Jag är väldigt sällan inne på FL.
Hoppas att det gått bra för er och att ni fått svar nu!
I mitt svar utgår jag från att ditt barn är autistisk, eftersom det var om autistiska saker du undrade. Så om det visade sig att han inte är det, så är det bara att ignorera. ;) Ja, eller läsa ändå om du har lust med det, haha!
Hur som...
Vi har en resursperson på förskolan som är helt fantastisk. Nu är min son inte där så länge om dagarna, men när han väl är där så fungerar resurspersonen som en stödperson. Hen är mycket bra på kommunikation och förstår att det är hens ansvar, som vuxen och utan kommunikationssvårigheter, att hjälpa mitt barn att göra sig förstådd. Det du beskriver om på förskolan är förskräckligt! Men jag märker det på den ordinarie personalen på sonens förskola också. De har inte tillräckligt med kunskap, och har noll intresse av att tänka kreativt, hitta andra lösningar, och nå fram. Vilket är förståeligt. De är stressade och hinner inte ge extra uppmärksamhet till ett specifikt barn. Men bara för att det är förståeligt gör det inte det okej för det!
När hans resursperson är sjuk, så har jag mitt barn hemma. För mig är det inte okej att han ska vara halva dagen på ett ställe där ingen har tid att ge honom den uppmärksamhet och det tålamod han behöver för att må bra. Ditt barn ska absolut inte behöva må dåligt av att gå till förskolan. Förskolan ska vara till för ER inte tvärtom. Det är väldigt svårt att utvecklas när man inte mår bra. Så att tvinga honom till ett ställe som är stressande för honom kan knappast vara bra för hans utveckling, oavsett om han har diagnos eller ej. (Det är ju en sak om man absolut inte har ett val. Men ni verkar ju ha det, tack och lov).
Så om du känner att han mår bäst av att vara hemma tycker jag att du gör rätt i att hålla honom hemma. Eller så försöker ni hitta en annan förskola.
När det gäller hur man går vidare... Ja det beror på vem du frågar. Som vuxen autist så förespråkar jag att man låter autistiska människor vara autistiska. För det är vad vi är, vad vi alltid kommer att vara, hur mycket än vissa människor vill göra oss "normala". Kommunikation är givetvis väldigt viktigt, och det finns bra sätt att hjälpa barn att utvecklas så bra de bara kan. Men det är också viktigt att komma ihåg att för många autister kommer språket alltid vara ett problem. Jag har som du ser inga problem med att skriva. Jag pratar även ofta och mycket, men när jag blir upprörd blir jag ofta ickeverbal. Det tar helt enkelt för mycket energi för att hitta ord, så jag blir tyst istället.
Det är superviktigt att acceptera detta. Ja, ge honom möjlighet att kommunicera och utvecklas. Men acceptera hans takt. Respektera att ibland kommer det vara svårt. Att vissa dagar kanske det går hur bra som helst, men är energin låg eller det är en dålig dag, kan det gå bakåt. Om andra saker utvecklas, kan språket pausa en stund. Det är absolut inget bakslag utan en naturlig del av utveckligen.
Ett mycket bra sätt att lära barn nya saker är lek! Och autistiska barn är ju just barn. :) (Och autistiska människor ÄLSKAR att lära sig om saker de är intresserade av!) Du säger att han är mycket bra på tvspel. Spelar ni tillsammans? Hitta ett tvåpersonsspel, sitt med honom, och prata under tiden. Om han säger något lite bakvänt, upprepa meningen fast korrekt.
T.ex., om mitt barn säger, "Trappa upp!" så säger jag, "Du vill gå upp för trappan! Ja, vilken bra idé! Så gör vi." Det har fungerat jättebra och hans språk utvecklas hela tiden utan att han blir sönderstressad av övningar som skulle göra vem som helst trött i huvudet. Resurspersonen gör likadant! Det är bra att baka in allting i vardagen, liksom. Lär medan ni gör så att det är kul! För det ska vara kul. Han måste ju få känna att han lär sig kommunicera för sin egen skull, inte för att göra vuxna nöjda.
Jag är personligen emot IBT, TBA, och liknande metoder. Men jag vill inte göra det till en bråktråd, då jag vet att många neurotypiska föräldrar förespråkar det. Så om du vill veta mer kan man väl skicka PM eller något? Är inte så bekant med denna site.
Om han fått en diagnos, har ni förmodligen fått kontakt med habiliteringen? Enligt min erfarenhet är HAB bra och trevliga, men de är inte någon magisk lösning som fixar allt åt er. Jag tar mycket ansvar själv, läser på om forskning, läser framför allt bloggar och artiklar av andra vuxna autister. Det finns även en kanonbra grupp på facebook som handlar om lågaffektivt bemötande (gruppen heter låg-affektivt bemötande, iirc, och är en sluten grupp). Folk där är kunniga, förstående, och hjälpsamma.
Slutligen vill jag bara säga: jag är jätteglad över min autistiska hjärna. Ja, den gör livet svårt ibland, för omgivningen har så svårt att förstå, men den gör också livet fantastiskt! Nu är autism ingen sjukdom och den kan inte botas, men om den hade kunnat det, skulle jag ändå välja att fortsätta vara autistisk. :)
Lycka till!
