KillBill skrev 2019-10-06 19:06:15 följande:
Nu blir diskussionen så där löjlig igen. En syrisk flykting är fortfarande krigsflykting när den passerat Danmarks gräns. De Ungerska judar som Sverige tog emot efter 2:à världskriget och de människor som flydde till Sverige från den ungerska kommunistregimen -56 var också flyktingar trots att de passerat Danmarks gräns.
nihka skrev 2019-10-07 02:48:53 följande:
Oj! jag visste inte att det var krig i Danmark och att danskar flyr till Sverige. Hade de varit ekonomiska flyktingar om det hade fortsatt vidare till Finland?
Vad ni tassar runt sak.
Hur många länder utan en hotbild behöver flyktingar ha mellan sig själva och hemlandet där hotbilden finns - för att kunna räknas som fredade från hotbilden?
Ligger exempelvis Danmark för nära Syrien alternativt Afghanistan så att flyktingarna i fråga behöver ta sig vidare ett land till för att fredas från hotbilden i hemlandet?
Och varför inte upprätthålla det system som fanns på plats innan flyktingvågen och arbeta utifrån/anpassa det - det vill säga att flyktingar söker asyl i bästa fredade land (och därifrån arbeta med exempelvis fördelning mellan EU-länder och så vidare)?
Det hade nog funnits en mer positiv inställning i Europa angående mottagandet av dessa större flyktingvågor om det inte hade tummats på ordning och reda, befintliga system och så vidare.
Sverige och exempelvis Tyskland har mer gedigna erfarenheter av att ta emot många människor på flykt (relativt till befolkningen) och det går inte riktigt att förutsätta att EU-länder med mindre erfarenheter av det här slaget ska hantera situationen lika avslappnat.
Hade vi istället hjälp till i våra EU-länder med ordningen och redan - snarare än att sitta på avstånd och mest klaga på att en hel kontinent inte hanterar en situation precis som vi (som tio miljoner människor, eller ja, som de flesta svenskar, av sammanlagt 513 miljoner människor här i EU) - så hade nog förtroendet för kapaciteten, mottagandet liksom EU-samarbetet växt åt en mer positiv riktning än hitintills.
Fanns det ens en enda punkt som där Sverige gick in och hjälpte medlemsstater på deras villkor? Lite svårt att samarbeta inom EU när man samarbetar mer med dem som ska tas emot än med medlemsstaterna som man ska samarbeta med om mottagandet i sig.
I min mening så fanns det helt enkelt mer att hjälpa till med än själva mottagandet i Sverige och om man vill placera sig som ett föredöme och visa att kapaciteten finns.
Vad vann vi överhuvudtaget på Sveriges >>Först till kvarn får mala!<<-politik samt >>rättesnöre<<-inställningen ur ett samarbetande EU-perspektiv?
Vad gjorde vi bättre för våra samarbetspartners/medlemsstater som fick det svårare, tog det hårdare och som bland annat försökte upprätthålla det system som fanns på plats till skillnad från oss?
513 miljoner människor från 28 olika länder kan omöjligen ha samma innehåll mellan öronen som gemene svensk råkar ha - och menar vi att vi kan bättre så får vi givetvis visa det, men så det känns och märks för dem som då kan sämre (inte bara för oss, om vi nu ens lyckas med det i det längre loppet).
En ledare sitter inte och gnäller, pekar med fingret och skolar dem hen ska leda, en ledare hjälper till och inspirerar - precis som lagkaptenen i ett fotbollslag... inte som en chef som har sin position på helt andra villkor.
Och har vi inte kapaciteten att leda så bör vi ha en betydligt mer ödmjuk ton. Nu aspirerar/aspirerade vi dock på en slags ledarroll och det kommer att kännas mer än lagom pinsamt om vi inte kan leva upp till den rollen på andra vis än att bete oss som gnälliga chefer missnöjda med personalen.
